Röntgenkoll

Någonstanns i det hela har jag tröttnat på denna vy.

Jag sitter i en korridor igen och inser med lite förtvivlan att jag aldrig någonsin kommer ifrån att sitta här i dessa sterila gångar och vänta på besked om hur min insida ser ut.

Ja jag är tacksam för att jag blir kollad och granskad.
Nu är det 5 månader sedan förra röntgen och jag är glad att de håller koll på mig.

Men i allt det här..
När min bara vill att livet ska vara som vanligt ligger en förtvivlan.

Jag kan inte greppa känslan och inte förklara den..
Den bara är där.

Varje gång jag är på sjukhuset får jag en påminnelse om att jag kanske får tillbaka skiten igen.

Att leva och samtidigt veta att jag aldrig kan vara trygg och veta att allt är lugnt. Är svårt.

Har träffat min psykolog 2 ggr men inser att jag inte kommer öppna mig än.
För jag vill inte se..
Vad som finns där på insidan av min själ.

Är lite deppig och tycker just att livet inte är rättvist.

RIP Dessie

Idag åker vår älskade Dessie till himmeln...
Att ta ett beslut om detta har varit svårt och jag har många gånger tänkt att jag inte vill.

Men jag inser oxå att hon inte kommer bli friskare.

Hon har haft så ont på sista tiden så vi har tagit detta tråkiga beslut.

Att vänta skulle inte göra det mindre svårt.

Nu springer hon utan smärtor och förgyller i hund himmeln med sin närvaro.

Kommer sakna henne enormt.

Dagar som får en att njuta

Vi var i Dalarna i två veckor under sommaren.
Jag kände mig levande igen.
Det så skönt där uppe ..
Inga måsten...

Idag har jag och P varit hos psykologen och pratat.
Visst det var skönt att få ur sig lite men det får en även att börja bearbeta mer.
Det är tungt..
Helst vill jag nog hellre bara glida omkring i min glasbubbla och inte fatta något.

Vill inte stå och titta på det svarta hål som just nu gapar framför mig.

Tur det finns andra som hjälper en att hålla gnistan uppe!

Sorg i mitt hjärta ❤

Tjing

Tungt besök hos läkaren idag.

Efter att ha träffat min läkare på bröst mottagningen idag grät jag.
Tunga besked om framtiden.
Visst det finns inget som de ser i mig just nu!
Men läkaren sade att det med största sannolikhet kommer till baka igen.
De har satt in annan anti östrogen behandling på mig nu
Om den är bättre får tiden utvisa.
En spruta i månaden i all evighet.

Eller som läkaren sa.
För att hålla cancer i schack!
Och om den skulle komma tillbaka så får jag en cellgiftsomgång till.... Och sen anti östrogen ... Och sen....

Trodde i min enfald att denna skiten skulle vara över nu och att jag skulle få en möjlighet att få bli friskförklarad!!

Men nu inser jag att den dagen kanske aldrig kommer.

Och ja ..
Självklart håller jag modet uppe!

Men att leva med vissheten om detta är en enormt tung börda att bära på.
Och det tyngsta av allt är när läkaren säger det till mig.

Bara en liten tro på att jag kanske en dag skulle få höra orden att jag var friskförklarad har grusats och den finns inte längre.

Detta är för tungt för mig att bära och jag behöver hjälp att kunna fokusera på rätt saker och inte på döden....

Så i nästa vecka har de bokat in mig hos en psykolog.

Har inte en aning om vad jag ska säga.
Men jag vet att jag behöver det.

Livet är fan inte rättvist.

Tjing

Hårfager återväxt

Nu börjar det verkligen växa ut.
Snart kan jag gå utan huckle
Längtar så!!

Semester och tillbaka igen

Det har varit 4 veckor helt fantastisk semester.
Jag har verkligen haft det bra och känner mig utvilad.

Jag har varit och gjort en ny röntgen.
Den visade inget nytt och det kändes bra.

Däremot så hade jag tydligen brutit ett revben.
Nu helt plötsligt förstår jag varför det har gjort lite ont att andas igen.
Nästan som när jag var nyopererad.

Läkaren undrade om jag ville bli mer sjukskriven men jag ville inte det.
Så ont har jag inte.

Sen har vi de där djädrans anti hormonerna.
Har ätit dem och slutat och sen ätit igen...
Och nu
Nu vägrar jag ta en tablett till..
Mår så dåligt av dem och tänker inte acceptera att behöva må så här i 5 år framöver...
Läkarna kan inte säga vad som är bäst...

De kan inte ge mig någon som helst tröst i att det inte kommer tillbaka om jag fortsätter med tabletterna.

De kan inte ge mig någon som helst tröst i att det inte kommer tillbaka om jag inte äter dom heller..

Så hur gör man när man får ett val...
Ett val mellan pest eller kolera?
Hur man än vrider mig så kan man inte känna sig säker...

Så jag har valt..
Att inte äta tabletterna..
Att få kunna röra sig och vara normal betyder mer för mig än att må dåligt i 5 år framöver.

För hur eller hur så kan det komma tillbaka oavsett vilket ....

Tjing

Nagel lossning

Mina naglar börjar sakta släppa!
Otäckt!
Men som tur är kommer de växa ut igen i framtiden
Hoppas jag...

Har nu haft 2 1/2 veckas semester och har njutit oerhört av tiden.
Har dock varit väldigt tung i mina ben.
Svullnad så huden hängde ner över mina anklar och en enorm trötthet i benen.
Har känt mig som en 100-åring!

Men det börjar bli bättre och det kommer bara bli bättre för varje dag som går!

Var på röntgen i måndags!
Jag gillar inte att åka igenom de där rören och inte de där kontrast medlet de sprutar in!
Men jag är tacksam över att jag lever på 2000- talet...

Lite mer semester sen blir det tillbaka till att jobba heltid!

Äntligen går livet mot sina vanliga rutiner igen 😘

Medicinering Tamoxifen

Börjar idag äta mina nya mediciner..
De ska jag tugga i mig i fem år..
Gjorde misstaget att läsa biverkningarna....

På själva pillerburken står det:
1 tablett dagligen för att förebygga tumörsjukdom..

Biverkningarna var inte något att leka med.
Mina ögon tårades och jag insåg att all den glädje jag känt för att cellgiftsbehandlingen var över bara försvann...
Det blev så tydligt för mig, rent plötsligt...

Det tar aldrig slut, inte någonsin...
Nu ska jag äta sånt som får mig att må dåligt... igen...
jag som trodde att allt var över..

Men visst jag ska se det från den ljusa sidan...

Det är ju BARA 5 år...
Jag ska ju BARA leva med svullnad i leder..... illamående... huvudvärk.... större risk  att drabbas av blodproppar.... mm mm mm
Jag har fått nog..

Den lilla gnista jag hade slocknade och jag hade inte förmågan att hålla gråten tillbaka inför mina barn..
De tittade förundrat på mig och undrade hur det var med mig..
Mitt svar till dem var....

Jag vill inte mer...
Jag vill inte få mer mediciner..

Min äldsta sa:
Men mamma, det finns ingen läkare i världen som kan tvinga dig.
Du kan välja själv!
Jag sa:
Men om jag inte tar dem kanske det kommer tillbaka...
Han sa:
Men mamma, det gör det inte :)
Med ett stort leende gav han mig det svaret... det självklara för honom.

Det jag helst skulle vilja göra just idag är att sätta mig i en glasbubbla och sväva iväg...
Långt ...
Långt..
Långt...
Bort från den bistra verklighet jag så brutalt blev medveten om igen.

Nu blickar jag fram emot 4 veckors ledighet...
Det ska få hålla humöret upp just nu...

Tjing

Cyto 6/6

Ni anar inte vad denna dagen har varit efterlängtad.
Sista gången....
Snart blir livet som vanligt igen..
Utan smärtor, orkeslöshet, svamp och blåsor i munnen...

Nu är det ca 2 1/2 vecka med biverkningar sen kan det bara bli bättre.

Visst är man lite dubbel i tankarna, vill inte vill..
Men stegen till cytostatika avdelningen gick lättare än de gjort någon gång tidigare!!!

Tjing

Midsommar

Fina P och jag!
Lyckliga mig som har honom!
Mitt stöd
Mitt hjärta
Mitt allt

Tjing

Sista sprutan för denna gången

Nu har jag tagit den sista sprutan för denna gången...
Känns så  ofantligt skönt att de 8 elakingarna är slut..
Och framför allt är det skönt att det snart är över..

Gick idag och funderade över vad det är man ska lära sig när man går igenom vissa saker i livet.
Nog för att jag tyckte jag lärde mig en hel del förra gången jag gick igenom detta.
Men ärligt.

Vad är det man ska förberedas för...

Idag pratade jag med en ung människa som hade mycket tunga tankar om livet och dess mening,,,
Personen hade fastnat i ett beteende och kunde inte ta sig ur den onda spiral som den var i...
Att gå till en psykolog kunde man absolut inte göra för då kunde man klassas som en idiot eller rent ut sagt ... som den unga personen sa..... inte vara normal.

När jag satt där och lyssnade insåg jag att det spelar ingen roll vad jag svarar eller vad jag ger för råd.
Personen var inte mottaglig för goda råd eller att höra att det kunde bli ännu värre i livet .
Oavsätt vad jag gått igenom eller den kunskap livet gett mig
Kunde jag inte få denna unga människa att förstå den kraft som tanken har...
Jag bestämde mig för att lyssna och aktivt  ställa frågor om hur denne personen tänkte lösa sina problem..
Det svar jag fick var...
Jag vet inte...

Lärdomen jag tar med mig är egentligen en bekräftelse på vad jag redan vet..

Tankens kraft och vår egen vilja är det starkaste vi har..
Är vi inte medvetna om den eller vårdar den ömt, så gör den sig påmind genom att ge oss förvirring och en dålig förmåga att fatta kloka beslut....

Att hitta styrkan och se svagheten i oss själva är inget vi får gratis...
Vi prövas ständigt med nya utmaningar för att inte glömma bort oss själva..

Vissa av oss ser det som en förmån och lärdom...
Vissa av oss ser det som en svaghet och dålig karma...

Men visst är det vi själva som väljer hur vi väljer att se det...
Oavsätt yttre påverkan så kan vi faktiskt bara skylla oss själva om vi tar felaktiga beslut..

Visst ....
Det finns de personer som sätts inför situationer som inte kan påverkas med tanken eller viljans kraft..
som när "herr cancer" kommer på besök..
eller om en annan människa bestämt sig för att göra oss illa...

Men jag samtidigt ett val i hur jag ska hantera det...

Negativt eller positivt...
Det kan du faktiskt själv bestämma...
I alla fall här i norden..

Tjing

Att ge sig själv spruta!

Att varje dag bita sig i läppen och sticka sig själv är en utmaning...
Men jag klarar det..
Det är bara att låtsas att det inte är min tjocka mage och sticka till.

8 sprutor mellan behandlingarna!

Allt för att kroppen ska fixa nya vita blodkroppar :-)

Tjing

Dag 4 efter cyto

Igår började smärtorna tillta och jag blev stel av skräck för vad som komma skulle...

Men vet ni..
Det blev inte så farligt...

Visst smärtor men inte så jobbigt som sist..

Underbart!!

Var på jobbet idag vilket jag i och för sig kunde ha låtit vara då jag var helt slut i knoppen..

Föreställ er att ni sitter inne i en bomullstuss och försöker höra vad folk säger där utanför..
Men hur mycket du än försöker lyssna och höra så är det bara ett blurr av mumlande röster som du försöker förstå...
När någon säger till dig vad du ska göra så funkar inte kontakterna i hjärnan...

Nästan som kortslutning..
Jag satt flera gånger idag när någon pratade med mig och jagade mina tankar...
Det var liksom till och med svårt att lägga ihop 2+2....
Förstående och tålmodiga C på jobb lät mig hållas...
Tur är ju det för annars hade det inte gått ihop..

Nu vet jag att det kommer bli bättre för varje dag som går ...
Och när jag slutar med extra sprutorna som jag nu tar mellan behandlingarna så försvinner skelettvärken med...

Sen är det bara en gång kvar....
En ända gång....

Längtar.....

Tillbaka till livet igen....

Och snart är jag där...

Vilken enorm tur jag har..

Tjing

Dagen efter cyto

Har idag mått hyffsat...
Lite seg men ändå ok..
Det var som förra gången jag fick Taxoteren (cellgiftet) då mådde jag ganska bra  första dagen efter...

Vågar inte ropa hej riktigt ännu utan får avvakta till i morgon ...
Vet  att det mesta kom 2a dygnet..
Har tappat smaksinnet igen och känner inte alls vad något smakar...
Sköter min mun exemplariskt och hoppas på att få slippa blåsor och svamp denna gång..

Givetvis hoppas jag på att det inte ska bli som förra gången då jag denna gång har massor av mediciner som hindrar saker från att bryta ut...
Dem hade jag inte förmånen att ha hemma  då...

Jag tappar fortfarande hår .. det hade jag ju hoppats på att det skulle börja växa nu men icke..
Mina ögonbryn ligger i farosonen känner jag...
Just nu är de mest som mycket välplockade och ansade sådana...
Men ni ska veta att det ramlar strån... även från dem... Trist!!!

Men nu så ser jag snart slutet på eländet...

Håller bara tummarna för att denna omgång ska gå smidigt och att jag slipper så kraftiga biverkningar som förra gången...

Men vi håller tummarna för att ett mirakel och att det går bättre ....
Vad skulle jag annars göra...

Kan ju inte tänka negativt....

För som jag alltid skriver så tror jag på tankens kraft...

Vill man så kan man..... eller!!?

Tjing

Cyto 5/6

Denna gång åker jag motvilligt... Väldigt motvilligt...
Hade velat att det var sista gången nu..

Tagit betapred 32 tabletter därför är jag pigg som en lärka.
Hoppas jag får lite sömn.

Var på jobbet idag
Var tvungen att skingra mina tankar..

Mådde super när sen P kom till jobbet med tjejerna och vi gick ut och åt på Kina restaurang.

Myyyyys

Kör mycket mindfullness just nu..

Ja ni vet ju....

Tankens kraft!!!!!

Tjing

Ninas iPhone

Dagen innan Cyto

Vaknade på morgonen och tog mig en skön promenad med hunden.
Det gick mycket sakta men framåt!
Känner mig tung i kroppen och kom på att jag igår missat ta vätskedrivande...

In med det och sen vänta på att bli mindre!

Tog även medicinen för magen som jag inte behövt ta på 1 1/2 vecka. För att förbereda systemet på betapreden som ska tas om en timme.

Jag kommer bli piggare då så det ska bli skönt.
32 tabletter idag och lika många 2 dar till...
Inte konstigt att magen och tarmar slås ut...

Men mina vänner...

Det är tungt nu..
Vill så gärna se slutet ..
Vill så gärna vara glad och känna mig frisk igen...
Vill tänka att det BARA är 2 ggr kvar..

Men för mig är det HELA 2 ggr kvar
Minst 7 veckor till med alla dessa biverkningar
7 veckor till jag kan bli som vanligt igen..

Att få hår igen och känna mig normal
Att kunna gå en promenad utan att sedan behöva ligga och ha ont
Att kunna äta mat som smakar bra
Att gå ner i vikt och slippa känna sig som en spärrballong
Att kunna le för att det är vackert väder som jag kan njuta av

Vilken lång önskelista jag har...

Men utan att sätta fina ord eller försköna det så är det just nu jävligt tufft!

Har svårt att se det ljusa i det jag måste gå igenom..

Undrar om jag kan fly på något sätt..

Lägga mig i en stor kartong och posta mig bort från eländet!!

Håller tummarna för att det ska bli lite lättare denna gång

Att jag har matat mig med mediciner för att slippa biverkningar

Håller tummarna så hårt att de vitnar...

Nu ska jag ta en kopp kaffe och preppa mig för morgondagen...

Huga!

Tjing


Ninas iPhone

På mors dag!!

Lite sent inlägg men ändå. Denna fina ficka jag av alla 4 barnen på mors dag! Samt frukost på sängen

Har nu gått ner några kilon i vätska och mår bättre för varje dag!

Men det är ju snart dax att gå in i dimman igen...

Väljer att inte tänka på det just nu!!

För hur var det..

Jo.. Tankens kraft är mäktig.

Tjing

Nedräkning

Att räkna ner varje dag är svårt när man innerst inne inte vill att dagarna ska gå!
Tanken på det man om bara 6 dagar ska påbörja igen får mig att sjunka långt ner....

Så pass långt ner att det är svårt för mig att se ljuset och det positiva...
Tårar rinner och jag känner ibland som om jag skulle vilja lägga mig ner på marken som ett barn och skrika...

JAG VILL INTE....

Taxoteren som mitt cellgift heter nu bryter ner mig totalt..
Jag är ju inte den gnälliga typen av människa men just nu skulle jag vilja rymma och slippa åka till Kalmar på fredag..

På 1 1/2 vecka har jag gått upp 4,5 kg...
Vätska i kroppen sa de när jag ringde...
Ytterligare en dj.... Biverkning på detta cellgift.
Hade hellre tagit 6 ggr med det förra FEC , som det hette!!

Visst jag mådde illa några dagar men jag hade inte så ont i kroppen och jag svullnade inte upp och inga blåsor i munnen....... Eller svamp i munnen

Jag äter mediciner för medicinerna för medicinerna....
Ska det aldrig ta slut .......

Trots mina negativa tankar och hinkvis med tårar försöker jag se det som gör att jag kan le och skratta..
Det som får mig att vilja älska livet...

Men när man sitter i ett mörkt rum är det svårt att se eller hitta dörren ut...

6 dagar till fredag..... Sen tre veckor till nästa och sista behandlingen...

Men det är ändå svårt att le...
Även om slutet är nära fylls mina ögon fortfarande alldeles för snabbt med tårar om förlorad livstid på sånt här ...

Att jag vill göra saker... Ja det vill jag... Massor...
Men kroppen vill inte...

Det är därför jag gillar att vara på mitt arbete..
Då slipper jag tänka och hamna i dessa svackor ...

Då är allt som vanligt..
Och jag får en möjlighet att glömma..
Och bara leva och göra normala saker..

Utan tankar på "herr cancer".....

Det är skönt...

Längtan är som en sorts kortvarig död!

Tjing

Sårbar i sårbarheten

Tungt andas jag in för att ta en djup suck..
Hoppas att den djupa sucken ska ta med sig av det som gör min insida så svart just nu..

För varje andetag känner jag en tung börda som vilar över mig och tankarna går mot de gånger jag har kvar..

Vet inte om jag ska gnälla egentligen..
Jag har ju faktiskt mått ganska hyffsat under mina behandlingar..
Det som gör mig mest förbannad är att de på Cyto mottagningen inte berättade för mig om hur det kunde bli...

Alla människor vill givetvis inte ha information om vad som händer..
MEN DET VILLE JAG.........

Varför ska de hålla saker hemliga..
Är det inte bättre de berättar om värsta tänkbara canario.. som C sa på jobb idag.....
Kloka ord..

Klart att det för mig hade varit enklare att hantera smärtor i ben och kropp och blåsor i munnen och svamp i hela svaljet.....  om jag hade fått en förvarning om det...
Och att jag fått veta att detta kunde hända nu...
Tar mina sprutor varje dag... sista på söndag...
Sen förväntar jag mig att slippa skelettvärken som jag har....

Något mer som gör mig nere är alla lov ord om stöttning från olika håll....
Men ingen hör av sig..

Jag tappar tron på att folk gör allt med välmening..
När det egentligen handlar om att stilla sitt eget dåliga samvete...

Nu låter jag bitter... men tänk efter...

Hur många gånger har man inte sagt att man ska höra av sig...
man vill vara där och stötta...
man vill krama personen hela tiden och säga att allt är ok...
Men hur många är det som egentligen gör det...???

Visst jag får förklaringar som att jag vågar inte ringa och störa...
Jag trodde du hade någon att prata med....
Jag har så mycket just nu...
Kom förbi en dag på fika.... ha de gott....

OCH SÅ PLÖTSLIGT......

Från okänt håll...
Där man inte trodde man skulle hitta tröst och känna lugnet...
så dyker det upp personer från håll jag inte ens kunnat föreställa mig...
Personer som jag absolut aldrig skulle tro skulle ge mig den styrka de gör...

Varje dag... hela tiden...

Då kom jag på att....
Det var ju mina förhoppningar på de närmast som hade grusats....
Att jag trost frånvaron från dem, hade stöttning i andra omkring mig..
Och att detta har gett de närmaste ett andrum att slippa se mig i mitt elände...

Tack .. C...,T...,L...,D...,M..., I..  och min älskade P givetvis..

Ni kommer bära mig igenom detta mer än ni anar..
Utan er hade jag varit som en trasa som hängt för torkning...
eller en disktrasa som bara tar mer och mer skit... för att sen slängas...
Ni får mig att vakna med ett leende på morgonen, då jag vet att jag ska träffa er...

Har inte förväntat mig detta stöd som ni ger.... TACK!

Tjing

Hårfager utan hår

Tänk att håret faktiskt börjat växa lite!! Men bara lite!
Tyvärr kommer det inte växa ut än! 2ggr kvar!

När ska det ge sig...

Det som får mig att tackla av är känslan av att aldrig bli bättre..
Varför kan det inte ge sig..

Igår kväll mådde jag lite bättre och så tog jag sprutan och sen var det rätt in i väggen...

Lade mig för att sova och sov hela natten...

Imorse när jag vaknade var jag arg..
För att jag inte kunde vara pigg..
Att gå runt och vara arg på sig själv.

Det ni.. det är det bästa du kan göra om du vill slösa energi på inget..

Så jag bestämde mig helt enkelt för att inte känna något..
Så nu går jag här och känner inget..
Även om jag har en enorm smärta i mina leder och i skelettet så.... känner jag inte det.
Om jag skulle bita mig i tungan så skulle jag inte känna det iheller...

Ähhh lägg av...

Klart jag inte kan ta bort skiten...
Acceptans för det jag har.. jo givetvis..
men inte mot att jag är försvagad och inte orkar så mycket.

Saknar jobbet och att kunna komma utanför dessa väggar..

Att få vara ute.. eller snarare att man orkar att gå ut..

5 sprutor kvar sen hoppas jag på att livet ska komma tillbaka..
får ju dessa sprutor för att bygga upp mitt immunförsvar ..
men biverkningarna är inte roliga...

Tjing

Nu kommer det!! Huga

Ont i kroppen och i lederna!!
Blåsor i munnen och mår riktigt dåligt just nu!

Skulle inte ha ropat så högt att jag mådde bra.

Känns som jag får sota för det nu !

Vet inte vad jag ska skriva mer än att detta är jobbigt som attan.

Ont i lederna
Blåsor i munnen
Trött
Muskelvärk
Kan inte äta ordentligt!

Vill inte gnälla men det kom så fort.

Igår var jag hyfsat ok. Och idag bara rätt in i väggen !!

Tur att det är min födelsedag idag så jag får in massor av härliga, omtänksamma, fina saker under dagen!

Det får en att hålla humöret uppe :-)

Tjing

Dagen efter cyto

Idag har jag mått bra!
Var på jobb mina 4 timmar och sen när jag kom hem var jag helt slut!

Problemet ligger i att jag bara tar kortison nu på morgonen och sen inte mer!
De håller mig pigg.
De varnade mig för att det skulle kännas som man gick rätt i en vägg
Och det har jag gjort just nu

Gubben är iväg och fiskar och jag njuter av min ensamma stund.

Var och lämna mina små älsklingar till deras pappa idag och sen hem direkt och intog soffläge....

Så skönt!!

Men varje dag utan mina små är tunga dagar!
Saknaden är enorm!
Men man får lite återhämtningstid ...
Vilket innebär att man är mer med dem är de väl är här!!

Magen är lite si så där då man av kortisonet får problem med magen!
Nästan som maginfluensa!!

Det tar ut en, em hel del!
Märker med att mitt smaksinne är borta!
Inget smakar något!

Så nu kanske jag går ner lite i vikt!

Något kilo till skulle inte skada :-)

Det jobbiga i att vara sjuk just nu är att jag inte orkar njuta av solen och den sköna värmen vi har!
Men snart!!

2 ggr kvar!
Tar en omgång till den 7:e juni sen är det sista omgången v.26!

Sen blir det hormoner!
Men det tar vi då!!

Kommer i nästa vecka gå upp och jobba 75%

Och det mina vänner!
Är helt fantastiskt att jag har förmånen att göra det :-)

Att gå må så pass bra i allt detta skit !

Mycket tack vare allt gott stöd jag får av alla tunt mig, mest från min älskade P....

Tjing

Cyto 4/6

Vaknade i morse och kände mig pigg och utvilad..
När jag insåg vilken dag det var ville jag bara dra täcket över huvudet och somna om...

Nu håller jag alla tummar och tår för att allt går bra med de nya cellgifterna som ska vara starkt allergi framkallande.

Jag har oremedicinerat med betapred 32 om dagen sen igår så det borde gå bra!!

Men jag är livrädd !!!

Jag lägger en metafor som ger mig styrka och det är att jag efter känner mig ok och inte påverkad så mycket av giftet.
Jag tänker att allt går bra och att jag sitter ikväll och drar en lättande suck över hur dumt det var att vara orolig!

Men visst jag har väl all rätt att göra det. ...
Vara orolig alltså!

Men jag har sånt enormt stöd av alla runt mig så jag känner en enorm styrka från er alla i min närhet!!

Tack för att ni bryr er om mig!

Goa sommriga, härliga, strålande kramar till er!!

Tjing

Ninas iPhone

I rädslans rum

Att veta om det och se rakt på det får en att inse att man inte är speciellt stor..
Att inte själv få välja om man vill eller inte är en tung börda...

Den fria viljan är något vi alla har men i stort sett inser vi inte att vi varje dag tar beslut som tar oss till olika nivåer i livet.

Du väljer att åka och handla ett visst klockslag..
och just då dyker en person upp..
en som du inte träffat på väldigt länge men som du tänkt på många gånger..

Tänk nu om du inte valt att handla just den tiden på just den dagen..
Då hade ni troligtvis bara vandrat förbi varandra och aldrig setts..

Visst..
Du hade ju inte vetat vad du missade..
Man samtidigt gör du dagligen val som gör att vissa saker händer just dig..

Tänk nu om du vetat att du missade just detta tillfälle..
Hur hade du tänkt då..

Att känna sig förlorad i sina tankar och val ...
Är det något vi alla bär omkring på..
Att alltid tänka att man kan missa något..

Det blir inte din verklighet för du väljer att leva i nuet och inte leta efter det du inte har gjort..
eller är du en av dem som väljer att se allt du missar i livet...

Då har du nog hamnat fel..

Fundera lite på hur mycket stress det ger dig i din dag om du aldrig blir nöjd...

Rädslan att förlora något som man inte har..
eller förlora tiden till något som du inte har planerat..
Ser du varje dag som en ny eller lever du med rädslan att missa något varje dag..?

Att vandra igenom livet med de erfarenheter jag har i mitt bagage får mig att inse att man aldrig någonsin ska ta något för givet..
Att inte längta till att få det bättre eller vilja köpa mer saker.

Att få gå..
Bara för en dag med rädslan för att dö..
Inte bara rädslan utan även med den maktlöshet som skräcken och tanken lägger i dig när du funderar på hur snabbt det kan gå...
att bara raderas från jordens yta..
Rädslan för maktlösheten när du inser att alla de där valen du gjorde var helt meningslösa..
för du kan lika snabbt slitas från denna jord som du tänker på att du vill köpa en glass...

Maktlösheten för rädslan att du inte har något som helst att sätta emot..
om "herr cancer" bestämmer sig för att ta dig..

Har man inte varit där är det kanske svårt att förstå känslan..
Men rädslan för maktlösheten över sitt eget liv är gränslöst svår att leva med...

Det får dig att inse hur förbenat dumt det är att hela tiden längta till något annat...
Jag har tidigare skrivit om att stanna upp och lyssna..
Lyssna till ditt innre för det har svaret på de flesta frågor...

Om du då råkar ta fel väg...
Misströsta inte..
Du skulle troligtvis lära dig något av det..

Tjing

Krypande känsla

Att veta att man om några dagar ska in i dimman igen är ingen lätt börda att bära!
Helst hade jag nog velat slippa torsdagen nästa vecka!

Har funderat mycket på det här med sorg
All sorg bärs olika!
Vissa bär den i en liten ask i sitt hjärta.
Vissa har den som ett förkläde för att slippa ha det på sig hela tiden.
Vissa har det som en biljett för att ta fram just under en föreställning.
Vissa använder den som en boll och kastar den gärna på andra för att slippa bära den ett tag.
Vissa har den i hjärtat och kommer alltid ha den där som en svart klump som aldrig kommer försvinna!
Och vissa..
Väljer att se den som ett instrument att ta fram när man orkar och spela på den ett tag, för att studera och se om man kan komma på en ny låt att spela !

Själv väljer jag att se den som en lärdom i livets hårda vardag.
Ett tafatt försök att se sin inre styrka!

För att om jag aldrig får gå igenom hårda och svåra stunder så kan jag inte heller lära mig att ta vara på de lärdomar jag får genom enkla och lätta stunder.

I hopp om att jag ska bli ännu starkare när jag igenom detta så väljer jag att se det positiva i det hela!

För att jag inte ser det så kan jag inte begära att andra ska se sorgen i mitt hjärta.

Livet ska tydligen inte vara enkelt..

Men jag hade gärna sluppit bära på sorgen.

Hade varit enklare om jag kunnat lägga den i en korg och hoppas bättre tider.

För snar kommer de.....
Tjing

Nedräkning 1 vecka kvar i frihet.

Har legat med influensan men har nu börjat bli bättre.
Kände mig helt sanslöst tom häromdagen och lade mig ner i min säng ...
Och bara grät!
Tömde depån...
Det var skönt. ...

När jag låg där och hade min stund av självömkan somnade jag till..
Efter en stund vaknade jag av att jag kände 6 sugpropps ben som glatt promenerade runt på mitt kala huvud.
Kalt är det för det finns inte ett hårstrå där...
Inte ens så flugan som bestämt sig för att ta en promenad på mig skulle kunna snava över ett strå...
Jag sneglade mot fönstret som var öppet och insåg att där hade den uslingen tagit sig in ..
Låg ett tag och kände hur den gick och gick...
Det surra till och rätt som det var satte sig flugan på kudden min..
Precis framför mina ögon!
Vi stirrade på varandra ett bra tag ..
Sen flög den..

Och där..
Just där inser jag att jag hittat lugnet igen..
En nu upplevelse som var mäktig!
Varför tänker jag så långt fram...
Ta en dag i taget, sa jag högt för mig själv lite småleende!
Då kom den..
Den dör som lyst med sin frånvaro sen i oktober förra året..

Livsglädjen!!!!

Tack herr eller fru fluga...
Pratstunden med dig gav massor

Tjing

En natt på sjukhus!

Igår fick jag frossa och hög feber.
Bara så där!
Eller jag kanske ska erkänna att det känns lite konstigt sen i söndags.
Har inte mått så bra.

Ändå åkte jag till jobbet.
Tänkte att det skulle gå över!
Det gjorde det inte.

När jag hade 39,1 ringde vi 1177!!!
Har ni någon aning om att det är över en timmes väntetid när man ringer dit.

Det är länge tyckte jag just då!

Men de ringde upp och de skicka mig direkt till sjukhus.
Tydligen är det extra känsligt när man får cellgifter. Framförallt om man får en bakterie.

Nu har de tömt mig på massor av blod, röntgat mig och tagit massa andra prover i näsan och sånt !!!

Jag saknade mina små hemma så mycket så jag höll tummarna att mina värden var ok så jag kunde åka hem.

Det fick jag.
Lite låga värden men ok.
Fick även pencillin för att hjälpa min stackars kropp som kämpar med giftet i mig.

Ni anar inte hur trött jag är på detta.
Många ordspråk som finns är bra. Och idag ska jag skriva en.

"Den friske har många önskningar, den sjuke har endast en"

Jag vill verkligen inte göra detta mer!
Skulle kunna ringa idag och säga att jag skiter i de tre sista behandlingarna.

Men jag vet....

Förnuftet pratar.. Jag måste!!

Men jag känner samtidigt att det inte finns några garantier så varför ska jag genomlida detta????

Tjing

Cyto nr 3/6

Nu idag har jag fått omgång nummer 3...
När jag åkte din i morse var det tungt..
de hade ringt från cytostatika  mottagningen och sagt att jag var tvungen att komma in tidigare då mina blodvärden inte var bra.

Mina vit blodkroppar ligger under värdet för att kunna få ge Cellgifter.
Vi åkte dit P och jag..
tog proverna och gick ner till matsalen och åt en super god varm macka med sallad till..

Många frågor pendlade mellan våra ögonkontakter över bordet..
skulle det bli så att vi var tvugna att komma tillbaka imorgon igen.. för man får inte vänta en vecka utan det tar man dagen efter i så fall..
och så kul är det inte att åka till Kalmar...

När vi väl suttit en timme och haft det lite gott så gick vi upp..
Skjöterskan A kom emot oss i korridoren när jag kom och efter vad vi tyckte var en evighet...
Log hon ett leende och gjorde tummen upp..
en lättande suck kom ur mig och sen körde det igång...

in med pre medicinering... alltså illamående medicin och kortison....

Det tog längre tid idag för apparaten som fördelar in giftet i mig ville inte funka riktigt..
första cellgiftet givkin fort.. nästa tog nästan en timme när det inte matade in som det skulle..
och det tredje tog 45 minuter...
Lång dag...

När jag tog blodproverna... för att backa lite i min historia... var jag helt knäckt...
tänkte att jag skulle vara stark och inte visa något men det bara brast..
P väntade ute i väntrummet...
Jag grät och grät och sade till skjöterskan A att jag sista veckan varit riktigt nere....
Att jag varit ledsen är mycket att jag är orolig ... eller snarare livrädd för nästa cellgift som jag ska börja ta nästa gång..
Jag förstod inte varför de behöver ändra när det funkar med den jag tar nu...
Och att biverkningarna på detta gift var värre... den bilden hade jag målat upp i mitt innre då de inte gett mig klar information om det...
Lite vagt men inte så jag var nöjd...

Hon satte sig ner.. förklarade för mig att anledningen är att olika cellgifter angriper cellerna på olika sett... Ok check ... jag förstod det...
Att de ger mig denna tuffa omgång är för att den har visat bäst effekt på min sorts cancer.
Just när det gäller att det aldrig ska komma tillbaka mer...
Ok Check.... tänkte jag..

Biverkningarna på nästa cellgift är:
Problem med naglar.. kan ramla av.
Ont i kroppen...
Starkt allergiframkallande...
Men det var två bra saker......
Håret kommer börja växa igen...
Och jag kommer inte att må illa...

Det som jag ser som jobbigt är att jag dagen innan behandling måste ta 32 tabletter betapred... huga.
jag brukar inte säga det... men jag hatar verkligen kortison... man blir som en ballong och sen illröd i hela huvudet... huga...
Mår helt enkelt inte bra av kortison...
Men hon sa att de diskuterat mitt dilemma och hade ett erbjudande... eller hur man ska kalla det..
Det fanns en mildare om gång som man kunde ta med mindre kortison...
Varje vecka i 12 veckor skulle jag i så fall få cellgifter...
Mot idag var tredje vecka och 3 dagar med kortison....

Jag valde givetvis att snällt ta de där förbenade kortisontabletterna i 3 dagar..
vara som en stoppskylt.... och bita ihop...
Rädslan för en allergi chock finns där men det lättade mycket när jag pratat med henne..
Hon sa att om jag bara tar mina betapred som jag ska så kommer allt troligtvis gå jättebra..
så vi håller tummarna för det nästa gång...

Från att sitta i bilen på väg till Kalmar helt förstörd och ledsen är jag nu ganska lättad..
först och främst för att jag denna gång mår bra... knappt märkbart illamående och jag har inte behövt ta någon illamående medicin.. vilket gör att jag inte blir så trött som jag brukar..

Och sen en sak till...
HÄLFTEN ÄR GJORT......

Jag ser den ljusa horisonten där borta... jag vet att det bara är 3 ggr till... sen är SKITEN... klar...

Ni anar inte som jag just nu längtar till den där v 26 när jag tar sista...

Då blir det fest....

Tjing

Snart dax igen

Jag gråter
Inombords
För jag vill inte ta nästa omgång

Jag vet att det är för det långsiktiga men jag kan inte hitta motivationen som får mig att tycka att det är ok.

Jag vill bara att det ska vara över nu!

Sorgen inom mig är stor just nu och jag vill känna mig som ett barn som lägger sig på marken och skriker....

Jag vill inte......

Vuxen som man är så gör man ju inte så.
Men det hade varit skönt
Att bara få skrika ur sig att man inte vill eller orkar mer!

Tjing

Djupheten i dödens närhet

Många gånger funderar jag på vår tro att allt bara ordnar sig om....
om jag har den där bilen....
om jag bara fick det där jobbet....
om bara den personen kunde vara min vän...

Det som jag tror kan vara av allmänt intresse är den väckarklocka 
jag fick när jag låg vaken på natten och gick igenom ”allt”.....

I den starka kontrasten som döden ger till livet var det så tydligt att se 
hur mycket oviktiga saker man håller på med. 
När allt som verkligen betyder något ligger i våra nära relationer.

När vi inser hur oskyldiga våra mänskliga brister är och förstår att vi alla gör så gott vi kan i förhållande till vår egen förståelse, blir det ju extra fånigt att argumentera för att ha rätt när man bara genom att släppa lite på prestigen kan ha trevligt tillsammans istället. 

Att sträcka ut en hjälpande hand istället för att tro att det är bättre att vara bekväm i sin egen lilla bubbla.

Detta tål att tänkas på när man springer fram utan att se sig för.
Utan att inse att vi springer förbi mycket i livet som hade varit synligt för oss om vi bara stannat upp lite.

Tänk på detta mina vänner.

Tjing!

Försäkringskassan

Efter min första cellgiftsomgång kände jag bara efter 5 dagar att jag kunde börja jobba igen.
Min lust till livet kom tillbaka och jag kände att just tanken att få vara på jobbet skulle få mig att känna mig mer hel.
Att slippa sitta hemma och fundera och känna sig värdelös.
När jag skriver om detta är jag väl medveten om alla där ute som har det tufft med just de myndigheter som sätter lite käppar i hjulet när man känner att man vill.....
Jag kan förstå att man tappar orken av att kämpa när man hela tiden får mothugg och att det inte fungerar så inom deras organisation.
Personligt anpassade planer för varje individ är inget man jobbar med,,,
Standaliserade dokument och rehab planer som jag förstår att de absolut fungerar om du har en åkomma som orsakats av yttre omständigheter.
Nu pratar jag då om tex en knäskada...
Du vet mer exakt hur din plan ser ut och hur lång tid du behöver för att återhämta dig...
Du vet att när det börjar bli bra i ditt knä kan du lätt göra upp en plan om hur man ska komma tillbaka i arbetet.
När man går på cellgifter är det svårt att ha en plan...
Visst mellan  behandlingarna men det är svårt att säga hur du kommer må...
För du har ingen aning...
Allt detta berättade jag för min handläggare...

Första gången jag hade möte med dem gav jag upp... orkade inte ta tag i det och kände att det blev för tufft att ta även den fighten just nu...
Man orkar helt enkelt inte gå i motvind när man redan befinner sig i en orkan...
Så jag gav helt enkelt upp....

Efter andra cellgiftsomgången kände jag dock att min gnistsa kom tillbaka och insåg då att jag måste och vill ta den fighten.

Ringde först upp sjukhuset och bad dem att från och med den dagen jag ringde sjukskriva mig 50%.
Det var absolut inga problem från  deras sida, de såg mer på det som att det är bra för mig och mina celler att vara lite aktiv så länge jag orkade.
Jag sade lite att jag hade problem med försäkringskassan och att de tyckte jag inte skulle jobba...
Då sa hon... - Byt handläggare då.. skaffa en som förstår dig mer.....
Bra sagt och bra tanke...
Men jag villle ändå ge min troligtvis nyutbildade handläggare en chans....

Sen kontaktade jag försäkringskassan igen......

Lite dialoger:

HON: Men du måste nog inse att du kommer ha en tuff tid framöver och att du inte vet hur du kommer att må... Det finns olika alternativ men det krävs då en ansökan om att du ska dela upp din sjukskrivning.. du vill ju jobba 50% halva tiden och sen vara helt sjukskriven resten...
JAG: vissst jag förstår ditt resonemang men samtidigt kan jag ju inte utgå från att det ska bli så att jag blir mer dålig. Jag måste ju faktiskt se till hur jag mår just nu och åtgå från det........

HON: Detta kommer att göra så att dina pengar kommer senare eftersom det är en ändring i din sjukskriving... nytt underlag måste in och det tar lite tid för oss att handlägga detta....
JAG: Som jag ser det så är det inget som orsakar problem för mig. Jag kommer ju få mina pengar. Det är inte jag som blir skyldig er pengar utan det blir ni som är skyldiga mig.......

Jag sade till henne att jag hade för avsikt att börja jobba och att jag ville att hon skulle hjälpa mig och skicka alla nödvändiga papper som jag behövde fylla i.....
det är ju några stycken vad jag förstod...
Man skulle göra en ansökan om att få vara helt sjukskriven delvis...
Huga tänkte jag men nu var jag bestämd...
Detta skulle drivas igenom...

Ringde sjukhuset igen och sa att de på försäkringskassan ville ha ytterligare ett underlag där de skulle beskriva hur jag mådde under cellgiftsbehandlingen och en motivering till varför jag måste vara helt sjukskriven periodvis...
De skulle ordna detta...

I alla fall så började jag arbeta och igår när jag satt på jobbet ringde min handläggare från försäkringskassan.... förvånat tittade jag på luren och tänkte... nej, nu blir det diskussioner.......
Med ett djupt andetag och en bestämdhet ....
Svarade jag........

HON: Hej.. du jag har nu pratat men en specialist här hos oss och vi har kommit fram till att det finns ett enklare sätt för dig....
.... det finns en blankett du kan fylla i varje gång du blir sjukskriven heltid, denna måste du fylla i och beskriva PRECIS hur du mår och motivera varför du är hemma heltid igen.. det är noga med hur du beskriver det för att vi ska kunna ta ett väl grundat beslut.. sen kommer du få dina pengar lite i efterhand.....
JAG: Vad bra.. det är inga problem för mig att fylla i det... skicka bara information om var jag hitta detta så ska jag skicka in ett varje gång.....
HON: Ja vi ansåg att det är en mindre process med att göra så här än att vi ska ansöka om det andra. Och det är ju lättare för dig med..
JAG: Jag är tacksam för dina ansträngningar för att ordna det till det bästa... Tack så mycket......

Man kan inte sluta att förundras över hur de resonerar...
Jag är tacksam för att jag har en bra handläggare för annars hade jag inte fått igenom detta...
Hade jag fått en paragrafryttare på mina axlar hade min kamp blivit tyngre..
Men jag hade inte gett mig.

Jag vet att jag vid vårt personliga möte sa till henne:
- Du hade jag fått välja så hade jag inte velat ha något med er på försäkringskassan eller landstinget att göra. Jag har inte valt detta själv och jag har absolut ingen önskan av att vara här.......

Hon förstod och jag förstod....

De har sina processer och dom är givetvis viktiga att hålla sig till... men ibland undrar jag om denna byråkrati får dem att bli än mer fyrkantiga...
De har ju faktiskt med människor att göra...
Individer med individuella behov...

Tänk om sjukvården skulle ha standaliserade sätt att jobba på..
En mall för cancersjuka.....
En mall för blindtarmsoperation...

Ingen flexibilitet alls... så om du kom utanför ramen för mallen så visste de inte hur de skulle göra..

Skrämmande tanke men vem vet...
Utvecklingen går ju tyvärr mot detta just nu..
Vi kanske ska akta oss för att sätta in allt inom en specifik ram... som vi lätt gör...

Vi få som tänker utöver ramen får helt utan vilja dra oss innanför igen...
Annars är vi inte som alla andra.......

Nu har jag börjat jobba halvtid och tycker livet är skönt igen...
Ingen panik över att behöva sitta hemma..
Livet leker igen..

Och ni...

Skam den som ger sig.....

Tjing

Normalt liv eller....

Vad definieras som normalt..
Är man normal när man är som alla andra eller är det när man inte är det...
Den nya utvecklingen som är just nu får mig förundrad och stolt över att vi alla vågar förändra..
Förr var det svårt och tungt att se det nya som skulle komma..
Nästan så man fick slå sig in för att det skulle ske en förändring..
Snabbheten i en förändring har oxå den blivit annorlunda..
Det som igår var mångas sanning kan av en mening via facebook förändras till att inte vara något alls..
Jag har en stark tro på Tankens Kraft.....
Jag vet att jag med den kommer långt i mina val av aktiviteter i mitt liv...
Tankens kraft får mig att vilja höra det där vackra fågelkvittret på morgonen..
För tänk efter lite....
om du vaknar en morgon och är stressad och pressad...
allt ska vara klart och du hinner knappt med dig själv på morgonen...
om du då gör ett aktivt val med dina tankar och stannar upp en stund...

Vad hör du....
Vad ser du...

Tänk minen på dina barn när du stannar upp..
mitt i all stress och allt härj... och bara står där.

Effekten av det kommer att bli helt makalös..
För de gör som du.. stannar upp... lyssnar.

Först då inser vi att vi inte lyssnat alls...
att all stress ofta kommer från att vi inte väljer med tankens kraft...
Jag kan välja att vilja bli en bättre lyssnare...
men om jag inte aktivt stannar upp för att lyssna på min egen värld..
hur ska jag då kunna lyssna på andras...

Att träna på detta gör man effektivt genom mindfullness...
något jag gör varje dag..
För att få en stund av nuet och stanna där jag är nu...
Inte tänka för långt fram och inte tänka för långt bak... Bara på NU...

En tanke som slagit mig är att jag trots ett glädjande besked att det inte finns mer där inne inte känner den glädjen som jag trodde...
Det bubblar inte i mig som jag hoppats när jag fick höra att det inte fanns mer cancer i mig...

Jag har med tankens kraft valt att inte hantera denna känslan ännu då jag inte hittar den där lilla gnistan att se ljust på det.

Det är för lång väg kvar innan jag är färdig med allt därför kan jag inte se det ljusa just nu...

Sen har jag en innre kamp med mig själv som säger att jag en gång sade adjö till herr cancer och ändå kom han tillbaka...
Tillbaka igen.. och vilka prover eller andra saker kan garantera mig att det inte gör det igen...
Jag väljer själv att leva här och nu men det är tungt att inte vara glad...
Alla andra är lättade och säger att det var ju skönt...
Jag gläds med dem och deras goa härliga tankar...
Men jag är inte där....
Jag vet inte när jag kommer dit eller om jag gör det någonsin...
Däremot kan jag välja att tänka på Nuet och det som finns just nu...
För till sist vet vi inte...
Vi har inte en aning om hur det ser ut i framtiden...
Så varför spendera så mycket tid med att ränkna ut hur den ska bli...

Tjing.

Hårfager sista delen.

Allt är borta nu!
Varje gång jag mår lite bättre så tittar jag bara i spegeln och blir brutalt tillbakadragen till verkligheten.
Men visst är det skönt att ibland bara glömma bort ....

Cyto 2/6

Nu är 25% klart 4 ggr kvar sen.

Orolig!!!

Jag!!!
Vi!!
Ja det är vi!
Vi håller alla tummar och tår att mina rader här imorgon ska vara tjoiga och glada!
Kan inte tänka annat just nu!!

Denna ständiga oro!

Hoppas att man får en blund i ögonen inatt!

Vänder mig mot de högre makterna och för en gångs skull ber jag....
Jag ber på mina bara knän...
Min tid kan inte vara över än...

Tjing

Blodprov

Imorgon ska jag ta mina blodprov inför på torsdag.
Känns alltid lite nervöst då jag inte får cyto om jag inte har bra värden.
Och då förlängs hela processen ..
Det vill jag inte...

Men jag mår ok..
Trött men ok.
Barnen döpte idag om mina kala fläckar på huvudet till landningsbana för flugor....
de till och med visade hur flugorna kommer in för landning och landar...

Kändes lite komiskt och konstigt att känna deras små fingrar mot min nakna hud på skallen...

Nervositeten inför det som kommer på torsdag kan man inte beskriva med mer än att mitt tålamod är kanske inte på topp just nu..
Dels nervös inför svaret men jag känner mig nog mer nedtyngd då jag vet hur dålig jag kommer bli i en och en halv vecka efter att gifterna sprutas in....

Denna gången ska barnen med till cyton....
De har delade känslor inför detta..
De 2 stora känner en blandning av nyfikenhet och osäkerhet..
Men vill absolut följa med...
Den lilla som följer med är lite osäker men har fått alternativ och vara hemma om han vill..
Lilla T var väldigt osäker och visste inte riktigt hur hon skulle göra..
därför tog jag beslut om att hon inte skulle följa med...
Osäkerhet kan ju bara vara ett sätt att säga....
- jag vill inte.... men jag vill inte såra dig med att säga nej....
Lilla A har hela tiden sagt att han vill men har varit lite si så där...
Tog mig ett samtal med honom och han tog själv beslutet att han ville med...

Att de följer med tycker jag är bra...
Barn har annars en förmåga att skapa ett monster av något som inte är så farligt.....
Och det är väldigt skönt att de är med om vi nu skulle få ett tråkigt svar...
Då måste man ju skärpa till sig och inte fokusera på det dåliga..
För barnen har en förmåga att dra en tillbaka till nuet och inte tänka så mycket..

Svärmor ska med även hon...
En backup och hjälp med de små... för P:s skull...
Även hon är nyfiken på hur det går till och hur de gör...
Själv tycker jag det känns bra att hon är med..
Blir tufft  annars...

Tror även vuxna borde följa med för att få en inblick i hur det fungerar....

2 dagar kvar sen in i dimman....

Tjing...

Hårfager del 3

Idag fick barnen klippa av resten av håret. Det faller ....

Hårfager! Nu börjar det lossna

Tunga steg....

Jag har idag sorg i mitt hjärta.
Sorg över att jag inte kommer att få vara där ute i verkligheten.
Inte kunna åka varje dag till det stället som får mig att känna mig som den vanliga Nina.
Där jag kan glömma verkligheten och bara koncentrera mig på det som är just nu.

Det var med tunga steg jag idag gick ut från kontoret på jobbet.
Sorgen jag känner för detta är tung och jag känner att det kommer att bli jobbigt att inte jobba.

Inte för att jag inte får vara där... för det får jag... men jag får inte jobba.

Samtidigt inser jag det tunga i att jag fakiskt är sjuk.
Att jag inte kommer att orka göra det som jag vill.
Ilskan och sorgen jag känner är stor.
Ilskan över att allt inte kan vara som vanligt...

På något sätt går jag in i ett vakuum där jag ska flyta omkring tills dessa oändliga veckor har gått..
Mitt mål är framsatt till v 26 då jag får sista behandlingen om allt går som det ska nu...

Har även insett att jag just nu lever i en förnekelse..
ja... nästan som en missbrukare ...
Förnekelsen över att jag har denna skit sjukdom och ska behöva gå igenom allt detta....
IGEN...
Med lite själömkan och tycka synd om mig lite extra inser jag detta ...
Men igen.,,...
Varför...
Vad är det jag ska lära mig som jag inte tog tag i förra gången.
Varför ska jag gå igenom detta igen...
varför ska jag behöva leva med ovisshet och den ständiga oro som jag går omkring med...
Jag  tycker just nu att livet är orättvist och jag är ledsen ända in i min själ...
Jag känner hur den sitter där inne och gråter över allt som man förlorar under denna tid som jag är i mitt vakuum...

Varför ska jag inte få vara lycklig.....

När jag är som lyckligast kommer det alltid...
och inte med något litet..
utan den där "herr cancer" kommer.....

Ska jag någonsin våga le mot livet igen?
Ska jag någonsin få känna den bubblande lyckliga känslan igen...
Utan att känna skräck för att jag inte vågar..
för då kanske den där herrn kommer igen...

Tunga tankar en tung dag....

Mycket är nog för att vi väntar på svar...
Svar på röntgen...
Det kan inte vara meningen att det ska finnas mer där inne...
Oron börjar ta över mig...
även ångesten kryper sig allt mer på mig... drömmer mardrömmar och kan inte sova ordentligt...

Men jag har en metafor....
Den finns där framme..
V. 26 .....
sen är allt som vanligt igen....

Hoppas jag............

Tjing

Trötthet och tunga tankar!

Har varit så trött.
Helt normalt säger de kloka!

Har på något finurligt sätt nu kommit fram till att jag borde ta det lugnt.
Men ibland vill min hjärna mer än min kropp.
Att försöka låssas att jag inte är sjuk är att ljuga för sig själv.
Jag intalar mig själv att jag inte är det och att jag inte går på tunga mediciner för att bli av med den sjukdom som dödar flest folk i världen!

Maktlösheten sprider sig som ett virus i min kropp och jag inser även det tunga i att jag kanske inte finns här om några år!

Maktlösheten att veta att även om jag inte vill så kan en sån sak som cancer ta mig.
Att ligga och tänka dessa tunga tankar är inget jag vill eller önskar.
Men de är där!
Som en mygga en varm sommarkväll så går de inte att undvika.

Rädslan tar ibland över och jag tappar fokus på livet som är nu.

Tankarna är djupare nu då vi väntar på ett svar!
Svar på den röntgen jag gjorde igår.

Den 4 april kommer jag få ett svar på det.
Klockan tio den dagen kommer jag och P få svar.

Inom mig målar jag givetvis upp en bild på ett bra svar.
Att det inte finns mer i kroppen.
Det är det som vi fokuserar på.

Men ändå kryper de hemska tankarna sig på mig.
Jag kastar ut dem
Trampar på dem
Och avskyr dom
Men de ger sig inte

Sen kommer tanken att vi får ett bra svar och att vi båda tar en lättande suck.

Sen kör vi!
Sen tar jag de här behandlingarna med lätthet och sen vill jag aldrig mer få "herr cancer" på besök igen.

Den bilden är den jag vill ha.. Just nu... Det blir liksom lättare då.

Försäkringskassan och mötet där gick inte riktigt som jag tänkt från början.
Att skräddarsy individuellt är inget de gör, säger de.
Mötet slutade med att jag insåg att det skulle ställa till mycket om jag jobbar.
Tar några behandlingar till sen får vi se hur jag mår.

Imorgon ska jag till Fågelfors hatt ateljé och kolla in lite snygga huvudbonader.
Håret har inte börjar falla än men i slutet av veckan vet jag att det kommer börja.

Kommer bli så tjusig i hatt

Tjing

Röntgen av hela mig.....

Imorgon ska jag upp till Västervik för att kolla hela kroppen.
Vet inte om jag över huvudtaget tänker något längre.
Hoppas bara att det inte finns mer där inne.

Tanken som kommer, och som jag inte just nu vill hantera är om det nu skulle vara så.

Den 4 april får jag och P svaret på det....... Håller alla tummar och tår fram tills dess.

På eftermiddagen ska jag sedan till Försäkringskassan där jag just nu har ett litet dilemma.
I fredags var jag väldigt besviken efter att ha pratat med min handläggare om att jobba lite under min sjukskrivning.
Då de har vissa regler finns det inte någon möjlighet att skräddarsy för varje individ.
Det som gäller är 25%, 50% , 75% eller 100% sjukskrivning.....

Mitt önskemål var att jag skulle vara helt sjukskriven efter mina behandlingar i ca 1 1/2 vecka och sedan resterande tid fram till nästa behandling, ca 1 1/2 vecka arbeta som max 50% när jag känner mig piggare.
Sen kan jag ju inte ge dem några garantier för att jag kommer att kunna jobba 50 % för jag vet ju inte hur jag kommer att må efter varje gång...
eller om jag åker på en förkylning som däckar mig.
Då måste jag ju även denna period vara helt sjukskriven...

Inget är flexibelt,,, tydligen.
Men jag ska i alla fall träffa dem så får vi se vad de tar för beslut.
Det största problemet jag just nu ser är att utbetalningar av sjukersättning kommer att bli ett stort problem för mig framöver.

Lika mycket som jag vill arbeta så börjar jag nog inse att jag kanske ska ta vara på mig själv och kurera mig istället för att skapa oreda i mitt redan kaotiska liv.

Att sedan ha problem med att inte veta om man får pengar eller inte kommer att skapa en oro som jag inte.... inte just nu... klarar av......

Mitt jobb finns ju kvar där ute och jag kan ju åka dit och hälsa på så mycket jag vill......

Vi får se vilket beslut jag och dom kommer fram till....

För om jag ska erkänna så är jag trött och hängig... är det mitt sätt att inte bearbeta det som egentligen händer.
Man flyr liksom från verkligheten genom att åka till jobbet och få annat att tänka på...
Min erfarenhet säger mig dock att jag borde ta tag i mitt innre och kurera mig så jag har kraft för det som kommer ett tag framöver just nu...

Men jag vet att jag kommer att sakna jobbet ... mycket....

5 ggr kvar ....
5 ggr var tredje vecka...

Visst jag mår hyffsat nu...
Men jag vet ju faktiskt inte..
Jag  har inte en aning...
Och det är väl det som skrämmer mig mest av allt.....

Tjing

Hårfager del 2

En tidig morgon!!

Att vakna tidigt är något jag ibland kan förundra mig över.
Att veta att du får ligga kvar i din säng och dra dig.
Du får se risig ut och gå med din onepice i stillhet utan jäkt och stim och bråttom iväg.
Du får läsa morgontidningen hur länge du vill.
Allt är möjligt.
Men då..
Då vaknar man i ottan och kan inte somna om.
Pigg som en lärka studsar man upp 04:30 på morgonen, hungrig, kaffesugen och absolut så finns inte en tillstymmelse av trötthet, eller vilja att ta det lugnt och bara slappa.
Att testa med att köra lite mindfullness och somna om är inte ens lönt för min kropp hade makten!
På något sätt hade den övertalat min hjärna och sagt :
- upp o hoppa.. Nu är det morgon tudelludellulle du !

Jag förundras över ens egna beteende?

Någon lösning har jag inte kommit på utan jag och hjärnan får helt enkelt vika oss för kroppens val!

Då slog det mig!!

Kroppen är sugen på att göra något.
Detta är ju bra tänkte jag och min hjärna!!
Hur ska vi kunna smida en plan mot kroppen utan att den vet om det?
Vi klurade ett tag och har nu kommit fram till att det är dax för mig att börja jobba lite!!
Mitt jag tog över och jag ligger nu här i min säng, nöjd över mitt beslut!

Jag kommer i den mån jag orkar att jobba!
Har tagit ett snack med chefen först givetvis och fick till svar:

- du är alltid välkommen att jobba. Men sätt inte upp några tider innan,utan kom och gå som du orkar!

Så nu tänker jag göra det.

Vet att det är många människor där ute som går hemma hela dagarna och jag vet att dom om några förstår hur tungt det är att vara hemma ..... Hela tiden!
Visst när jag är dålig så måste jag.
Men om man känner sig så där mitt i mellan som jag gör nu så blir jag så innerligt tacksam att jag får möjligheten att göra så här.

Jag har det helt enkelt jättebra.

Så nu kommer jag åka in och jobba lite, lagom!
Så länge min kropp, min hjärna och jag orkar!!!

Inga krav eller måsten utan bara för att hålla kontakt med verkligheten!
Slippa tänka på den här sjukdomen och mina behandlingar som ligger framför!

Bara vara JAG!

Tjing



Ninas iPhone

Hårfager del 1

Hårfager del 1 Text....

Idag har jag bokat tid med en gullig person som är frisör.

Hon ska på Onsdag klippa av mitt långa hår och förbereda mig för det som kommer inom en vecka eller två!

Att hon sedan är så god och guldhjärtad är något jag ser i henne med lite tårar i ögonen och ett stänk av beundran för henne som person.

Helt utan kostnad ska jag bli omstylad!!

Det kommer bli spännande och jag ser fram emot det som ett barn!

 

Jag har fått kallelse till röntgen i Västervik den 25 mars.

Då ska de kolla hela kroppen.

Svar på denna röntgen kommer vi få den 4 april.

Västervik blev det för att det var så lång väntetid i Oskarshamn eller kalmar.

Fick till och med ett extra handskrivet brev där de förklarade varför det blev i Västervik och inte närmare.

Tror min onkologläkare har satt lite raketer i rumpan på dem... det gillar vi.

 

Denna tid innan vi får ett svar den 4 april kommer att vara tuff!!

 

Men jag gör som vanligt.

Kliver in i min glasbubbla och stannar där till den dagen klockan 10:00......

 

Tar en dag i taget.. lever nu..... Varje dag har ju en ny soluppgång.

 

________________________________________________________________________________

 

Idag vill jag skicka ut en tanke till alla.

En vädjan om att idag skicka kraft och tankar till en person.

En person som betyder mycker för mig och för andra runt denne.

Denna person har idag drabbats av det mest fruktansvärda som kan hända.

En nära och kärs bortgång!

Tanken ska ge denne kraft att få svar på sina frågor och på den orättvisa  som nu helt oinbjudet visar sig.

Orättvisan i att någon får ta en annan människas liv och sedan smita från olyckan!!!

 

********************************************************************************

Må marken denna smitare går på alltid bränna hål i dess fötter!

Må smitaren aldrig finna lugnet någonsin igen!

Må smitaren leva ensam och kärlekslöst så länge denne lever!

Må smitaren aldrig få känna ömheten och kärleken från någon annan!

Må smitaren aldrig träffa MIG!!!!!!

********************************************************************************

 

Detta grymma jordeliv. Aldrig ska prövningarna sluta........

 

Tjing

Biverkningar...

Dessa biverkningar som man får av cyto är inte roliga..
Trötthet och ett konstant illamående..
Och när man sen börjar tänka på att detta ska pågå så länge till tappar man orken..
Man undrar hur man ska orka med hela vägen..
Hur ska man klara av denna trötthet som heter något speciellt enligt sköterskorna..

Man tänker att man orkar..
Man tar sats och börjar sakta resa sig och gå mot sitt mål..
Man inser halvvägs att detta kommer inte gå..
Man vänder tillbaka och tänker..
Jag tar det senare..
Visst det kommer blir bättre med tiden och det kommer att vara kanon precis innan man får nästa omgång i sig..

Det är då det händer..
Det där som man inte tror finns.
Det är då P kommer och lägger sin hand på min axel och säger...
Vi klarar det här..
Vi kommer fixa detta...

Ordet vi...

VI.....

Tänk att inte behöva bära bördan själv.
Att ha framförallt P men oxå alla andra runt mig just nu..

De tårar jag fällde just då var av ren lättnad..
Jag är ju faktiskt inte ensam...

Tjing

1/6

Då var det gjort och allt gick smidigt in där det skulle.
Det går alltid in vad man än vill!

Vill just nu inte prata om så mycket för jag mår riktigt illa!

Tabletter för medicinerna och medicin för tabletterna ......
Kan knappt hålla reda på alla piller jag har.

Tjing

En kväll kvar till gifter...

Nu har jag fått in den..
Öm som attans men inget jämfört med operationen jag gjorde för 5 veckor sen..

Var till och med vaken under hela operationen... nästan...
Halvdrogad låg jag där och babblade om diverse saker som jag inte ens kommer ihåg..
Men jag kommer ihåg att jag informerade kirurgen om hur han skulle göra... ha ha..

Lite ironiskt är de då man ligger där och inte känner ett dugg.. samtidigt som man vet
att de är inne och rotar i ens inre.

Efter kom kirurgen ut och sade att det var trevligt att ha en patient som ville ha lite koll på läget..

Imorgon sker det...

Klockan 10 kommer jag sitta snällt i en fotölj och få det som jag fruktar mest..
Samtidigt som jag vet att det kommer göra mig gott, men där är jag inte i mina tankar än.

En sak i taget.

Tjing

Port á cart

Nu kommer jag att göra det första steget innan jag får i mig alla gifterna.
Imorgon klockan 11:oo kommer jag att få en Port á cart inopererad.
Denna kommer att ligga precis under huden och fungerar som en port direkt in i mina vener.
Då cellgifter är väldigt kärlretande är det inte något man ger i armen.
Den placeras precis vid nyckelbenet och ser ut som en minihelikopterplatta....

Barnen reagerar mer och mer på vad som hända skall.. detta tror jag är för att vi pratar mycket om det och berättar vad som ska ske här framöver.
Förvånadsvärt nog är det jobbigaste för dem just nu att jag ska tappa håret...
Hade ett samtal med tjejerna idag och fick mig en chock om hur de kan uppfatta saker.

Lilla T -såg mitt gamla ärr på bröstet och frågade om det var där cancern varit förut.
Jag tittade ner och sa, ja där satt det innan...
Lilla T- och nu är det i lungan
Jag - ja det kan sätta sig var som helst i kroppen.
Lilla T - i lilltån med
Jag - hm.. jo kanske men det är inte så vanligt.
Lilla T - på näsan
Jag - lite småleende... ja det kan det.
Efter en liten stunds funderande och petande på sin egen kropp med pekfingret titta hon på mig och sa.....
Lilla T- vilken tur du har
Jag- ja ha.... ??? såg frågande på henne
Lilla T- tänk om du fått den i pannan.... det hade inte varit snyggt.....

Jag skrattade så tårarna rann och sa att jag verkligen hade haft tur för det hade inte varit snyggt.
Tillsammans skrattade vi sedan åt det och det var en skön känsla.

Barn har förmågan att dra en tillbaka till verkligheten.. helt underbart.

tjing

"Herr Cancer" tillbaka igen......

I slutet av oktober 2012 åkte jag in till akuten i Oskarshamn.
Efter några dagar med tryck över mitt bröst och svårt att svälja ville jag kolla det då det börjat väcka en rädsla i mig.
De misstänkte en propp i min lunga och skickade iväg mig på en röntgen.
När jag satt där i rummet och väntade på att läkare skulle komma in bad jag en stilla bön för att att det som nu har hänt inte skulle ske.
In kom läkaren och sa småleende:
- Det var ju skönt att det inte var en propp i lungan och inte heller något fel på ditt hjärta.
  Men... vi har hittat en förändring i din lunga och kommer skicka en remiss för ytteligare
  undersökning......................

Sen slutade jag att lyssna....
Min rädsla och skräck lyste inte igenom för jag insåg då att detta inte var bra.

Läkaren reste sig.. vände sig om, log lite tafatt och sa: - Lycka till!!!!

I chock gick jag ut till bilen... satte mig i förarsätet....
och skrek.....
från mitt inre och från min mun kom ljud jag inte hört förut....
nästa tanke som for genom mitt huvud var..
hur ska jag säga detta till min älskade P...
Med tårar rullande och ett försök att låta sansad ringde jag.

Sedan blev det ett evigt väntande på vad som skulle ske...

3 veckor senare fick jag en kallelse till Linköpings lasarett.
Den 7 november skulle jag göra en PET röntgen.
Sagt och gjort vi åkte dit gjorde röntgen....
Sen ingenting.....
och ingenting...
och väntan..
och rädslan...

Efter mycket detektivarbete fick jag reda på att det tydligen var Lung och allergi mottagningen i Kalmar som hade hand om mig...

Jag tog reda på deras nummer och ringde.
Pratade med en sköterska som knappt visste vad hon gjorde och till slut fick hon fram att hon hittat mina papper och skulle be en läkare ringa upp mig.
Jag som varit med förut vet att det innbär ett mindre bra svar från min röntgen....
Samtalet gjorde jag klockan 9 och vid 15 tiden ringde läkaren upp mig.

Vaga svar och oklara besked....
Jag blev frustrerad, arg och ledsen.. inget jag visade när jag pratade med honom.
Men det visade sig då att den där saken i lungan hade tagit åt sig av ämnet de sprutar in i en när man ska åka igenom tunneln....
Jag vet att om den tog åt sig av detta var det cancern som var tillbaka..
Men var det en ny sort eller var det från det gamla?
Inga svar fick jag utan han sa att nu skulle de i Linköping besluta om vad som skulle ske.
Det han visste var att de skulle göra en biopsi på den för att se vad det är.

Sen är allt lite luddigt...................

Jag vet att jag vid flera  tillfällen ringde för att höra vad som hände och de gav mig varje gång vaga svar på vad som skulle ske...

Att sväva i ovisshet är inte roligt... och denna tiden var mycket jobbig.
Inte minst för mig men för alla runt om med.

I början av december ringde jag igen... utan att ha fått någon som helst information från dem och fick då reda på att de inte kunde göra en biopsi genom munnen för att tumören satt så illa till...
Sköterskan sa oxå att man i de papper hon hade, hade skrivit att en ny röntgen skulle göras en månad efter PET röntgen.....
VA!!!
Varför hade de inte alla andra gånger jag ringt sagt detta till mig... så att jag hade vetat vad som skulle hända...
Nej då låter de mig sväva i ovisshet.... Varför???

En dag efter detta fick jag hem en kallelse till röntgen. En vanlig CT utan kontrast i Oskarshamn.
Jag ringde och frågade varför de skulle göra ytterligare en... men de hade inget svar på varför utan sa att det hade de i Linköping sagt.

Den 15 dec åkte jag och röntga mig.....
Sen hände...
Ingenting....

Jag ringde dem den 19, 21 och den 23 december... för jag ville gärna ha svar på vad som skulle hända innan jul.

De svar jag fick under denna tid var.
-De kommer nog operera dig direkt för de når inte den via munnen.
-Läkaren har glömt att skicka remiss om operation till Linköping.
-Vi ringer dig i mellandagarna blir den 28 bra.
-Du kan nog inte räkna med ett svar så här innan jul.
- mm.... mm... mm

Ingen ringde mig den 28e fasst hon lovat....
Jag rinde och började jaga igen...

Den 8 januari ringde de från Kalmar och sa att det troligtvis kommer bli operation och att jag behövde göra en lungkapacitetskontroll inför detta. Och att inga beslut kunde tas innan jag gjort det...

Kasta mig in i bilen och körde till Kalmar och gjorde detta...
På vägen hem ringde de från Linköping och sade att det var på gång att jag skulle opereras.... och att jag skulle göra en lungkapacitetskontroll..... men det hade jag ju precis gjort och det var ju bra.

Sen drog jag och P på bröllopsresa en vecka till Kanarieöarna... Mycket skönt.

När vi kom hem förväntade man sig en kallelse till operation i brevlådan ... men icke...
Ännu en gång fick jag jaga på läkarna i Kalmar....

Denna gång ringde samma läkare mig igen och berättade att de misstänkte att det var cancer och att jag skulle snart in på operation...

Hur kan de göra så här mot en människa.... dåligt tycker jag....

Visst jag var glad för att de äntligen hade tagit ett beslut... men... denna väntan.... denna ovisshet.

Sen blev det att vänta igen...

Den 22 januari ringde de från thoraxavdelningen i Linköping och jag skulle läggas in den 24 januari för operation den 25....

Nu gick det undan........

Inskrivningen gick bra och operationen gick bra.. De sade att de tagit bort 20% av min högra lunga och med goda marginaler... denna information gav oss hopp om att vidare behandling inte skulle behövas.. Även kirurgen i Linköping sade att det troligtvis inte skulle behövas.
Vi var glada för detta för vidare behandling visste vi ju att det var cellgifter....

Operationen vill jag aldrig, någonsin uppleva igen...
Att ha dränage var det mest smärtsamma jag någonsin haft...
Det sög sig fast i min lungsida och orsakade offantliga smärtor.
Vid ett tillfälle tappade jag kontrollen över mig själv och skrek av ... smärta .. ångest.
5 sköterskor höll i mina armar och ben medan en annan tillkalla narkosläkare...
Efter 2 doser morfin lugnade jag mig någorlunda och kunde prata igen...
De ord jag skrek under tiden smärtan var hade hela avdelningen hört och nästa gång jag var ute i korridoren bad jag om ursäkt att jag skrämt dem....
Det jag minns mest är sköterskan, som även hon hette Nina stod framför mig och stirrade mig i ögonen och skrek tillbaka till mig..... - DU  KOMMER INTE DÖÖÖ!!!!!!!!!
Vilket jag just då skrek högt att jag skulle....

De hade redan beslutat att dränaget skulle tas bort då jag hade gjort en röntgen någon timme innan och allt såg bra ut...

Jag fick 2 val av narkosläkaren.... antingen ha kvar dränaget och vänta till senare på kvällen då de kunde söva ner mig och ta bort det..
eller ta det på en gång....
Sköterskan Nina stod även där och jag frågade henne...
eftersom jag nu kände att jag litade på hennes ord...
- gör det ont att dra ut den här nu på en gång!!?
-är det du som gör det?

Hon sa att det var hon som skulle göra det....

2 minuter senare var dränagehelvetet borta....
Hela min kropp tog en lättnande suck...
det var så skönt att det nu äntligen var borta...
Jag kände mig fri som en fågel...
När alla gått ut från mitt rum och jag var ensam...
grät jag.......
Varför jag...
Varför ska jag behöva gå igenom sånt här ,,,,

På 4e dagen fick jag åka hem igen... det var skönt att komma hem och jag hade aldrig klarat mig om inte P hade pysslat om mig som han gjorde.
Jag var som en skalbagge... hamnade jag på rygg så låg jag där... hade inte en chans att ta mig upp utan hjälp...
För varje vecka som gick blev det bättre givetvis.

Efter ca 4 veckor, den 25 februari rinde jag igen Kalmar Lung och allergimottagning för att höra om svar kommit in.... men inget...
Berättade även att det lät som det fräste och bubblade i min lunga när jag andades...

Den 27e ringde tillbaka och sade att läkaren ville träffa mig.... den 28e.. för att kolla upp bubblandet..
Den 28 åkte jag in, gjorde ytterligare en röntgen.
Jag hade lite vatten i lungan men det var ingen fara så det fick vara kvar..

Läkaren tittade på mig och sa...
Vi har fått dina svar idag...
Han sade att det var en Metastas ....
jag blev ju överlycklig för det hade ju kirurgen sagt att om det var en metastas så skulle ingen mer behandling behövas....
Jag hoppa omkring och var glad över detta... när jag väl sansat mig lite så såg jag att läkaren inte såg lika glad ut som jag...
Och så sa han....
- sätt dig ner ... jag har inte pratat klar....

Iskall ända in imagen satte jag mig ner och fick höra det jag absolut inte ville höra...
Igen det där ordet.... troligtvis....
-troligtvis kommer du få cellgifter....
- nu kommer det att gå fort...

Ok tänkte jag... det finns fortfarande en chans att jag slipper....

Den 4 mars damp det ner en kallelse till Cytostatikaavdelningen i Kalmar..
Den 8 mars skulle jag dit... ta prover den 6....
Mina tankar for fram och tillbaka... men... men han sa ju bara troligtvis...
Den 7e ringde de från cytostatikaavdelningen och flyttade fram min tid en timme... och då passade jag på att fråga..
Blir det cellgifter...
Trots att jag inte ville ha svaret... lyssnade jag och hoppades...
men hon sa... Ja det kommer du att få....

Min förtvivlan jag kände just då kan jag inte beskriva med ord.....

Den 8 mars åkte jag och P in till Kalmar...
Vi fick mycket information och fick höra sånt som vi egentligen inte ville höra.

Jag ska få cellgifter igen...

Neeeeeej!!!!

3 omgångar med tre veckors intervaller.... då får jag 3 olika cellgifter samtidigt... förra gången fick jag bara 2 av dessa.....
Inte nog med det så ska jag även få ytterligare ett cellgift 3 ggr till med 3 veckors intervaller....

totalt 19 veckors behandling.... 6 gånger .... Huga....

Informationen vi fick var även att det var en dottertumör istället för en metastas... dessa 2 är i stort sett samma sak förutom att en dottertumör kan sprida sig.... inte bra och inte roligt att höra...
Onkologläkaren satt faktiskt och var upprörd över att de låtit detta ta så lång tid innan jag kommit in för operation och att jag inte kommit i deras vård tidigare...
Onkologläkaren sade oxå att de ska göra en totalkontroll av alla mina innre organ för att utesluta .....

Jag vill inte ens skriva det....

Men nu väntar vi på röntgen och håller tummarna och kör igång med att skicka in armén för att ta kål på allt det onda i mig...

Och här är jag nu...

Förskräckt och skiträdd för vad som komma skall.....
På torsdag får jag min första omgång....

Nu sätter jag  mig i båten och åker med....

Har liksom inget annat val....

Tjing