Nedräkning

Att räkna ner varje dag är svårt när man innerst inne inte vill att dagarna ska gå!
Tanken på det man om bara 6 dagar ska påbörja igen får mig att sjunka långt ner....

Så pass långt ner att det är svårt för mig att se ljuset och det positiva...
Tårar rinner och jag känner ibland som om jag skulle vilja lägga mig ner på marken som ett barn och skrika...

JAG VILL INTE....

Taxoteren som mitt cellgift heter nu bryter ner mig totalt..
Jag är ju inte den gnälliga typen av människa men just nu skulle jag vilja rymma och slippa åka till Kalmar på fredag..

På 1 1/2 vecka har jag gått upp 4,5 kg...
Vätska i kroppen sa de när jag ringde...
Ytterligare en dj.... Biverkning på detta cellgift.
Hade hellre tagit 6 ggr med det förra FEC , som det hette!!

Visst jag mådde illa några dagar men jag hade inte så ont i kroppen och jag svullnade inte upp och inga blåsor i munnen....... Eller svamp i munnen

Jag äter mediciner för medicinerna för medicinerna....
Ska det aldrig ta slut .......

Trots mina negativa tankar och hinkvis med tårar försöker jag se det som gör att jag kan le och skratta..
Det som får mig att vilja älska livet...

Men när man sitter i ett mörkt rum är det svårt att se eller hitta dörren ut...

6 dagar till fredag..... Sen tre veckor till nästa och sista behandlingen...

Men det är ändå svårt att le...
Även om slutet är nära fylls mina ögon fortfarande alldeles för snabbt med tårar om förlorad livstid på sånt här ...

Att jag vill göra saker... Ja det vill jag... Massor...
Men kroppen vill inte...

Det är därför jag gillar att vara på mitt arbete..
Då slipper jag tänka och hamna i dessa svackor ...

Då är allt som vanligt..
Och jag får en möjlighet att glömma..
Och bara leva och göra normala saker..

Utan tankar på "herr cancer".....

Det är skönt...

Längtan är som en sorts kortvarig död!

Tjing