Vad är det som händer....

Idag ringde min sköterska och sade att de nu fått hem min nya medicin.
Anledningen till att de inte ville byta var att denna inte ska ge så kraftiga biverkningar..

Upp till bevis..
På måndag ska jag ta den för första gången.

Önskar ibland att jag kunde skriva här att livet känns lätt och att jag har svaret på livets gåta..
Men så är det inte.

Inser sakta att jag skulle behöva vara sjukskriven..
bara för att orka med livet..
Hur låter det egentligen..
I mitt huvud kan man inte vara sjukskriven för det.. önskar ibland att den där som sitter i huvudet och pratar kunde vara tyst och att jag lyssnade på min kropp.
Men så gör man inte..
Man liksom springer vidare och hoppas på att man kanske ska lyckas att springa så snabbt att man inte behöver se sina problem igen.

Hade idag ett samtal med en viktig person i mitt liv..
Som mår väldigt dåligt..
Inte för att hon har någon sjukdom utan för att hon är skadad..
Skadad av andra människors elaka sätt att vara.. om man blir bränd och skadad många gånger blir det till slut fula ärr..
Dessa fula ärr försöker man gömma men de syns och de skadar..
Att som henne försöka kravla sig upp ur det svarta hål där hon just nu ligger och sparkar är inte något som hon själv klarar.. hon behöver hjälp.

För mig var det en ära att hon ringde just mig och pratade.
Att hon vågade öppna sig för mig och fick mig att känna mig som en mycket viktig person i hennes liv...
Att hon gav mig förtroendet att få ta del av hennes mörkaste tankar och att vi tillsammans kunde vältra oss i det där svarta hålet och kanske blev det så att vi tillsammans här nere i våra djupa hål...
För en liten stund inte kände oss ensamma i våra tunga känslor.

För mig betyder det mycket att få känna mig som vanligt..
Att personer inte försöker skydda mig från deras egna problem utan gör mig delaktig i deras.

Det får mig att växa...

Tjing

Restad x-geva

Nu har de avbokat mig tre gånger då medicinen inte finns just nu.
X-geva som den heter är slut hos tillverkaren.

Min läkare vill inte att jag tar andra liknande preparat utan vill att vi ska vänta in just denna sort.

Visst det är bra att jag får det bästa men jag vill ju bara komma igång så jag vet hur jag kommer må av medicinen.
Man vill ju som sagt veta lite så man gör ju misstaget och går ut och läser biverkningar.
Det visade sig också att denna medicin är lik en jag fått förut....

Jag minns ju bara hur dåligt jag mådde av den så visst.. jag skrämmer upp mig själv lite.
Nu hoppas jag på att jag ska slippa biverkningar men det är ju som att hoppas på att vinna storvinsten på en trisslott....

Har den sista veckan varit otroligt trött och har börjat få ont i min rygg.
Normalt sett kan man ju tänka att man suttit fel eller legat konstigt när man sover.
Men jag tänker annorlunda....
Innebär detta att min herr cancer har flyttat till fler bostäder i min kropp... ahhhh

Ja ... ja

Jag ska inte måla upp det hemska men vad gör man.
Läste  dock på tabletterna jag tar att artros och ryggont var vanliga biverkningar.

Så nu tror jag på det. :)

Försöker glädjas åt det lilla men det är inte lätt då även min mage ställer till med smärta.
Kan inte äta glurv och annat onyttigt men inte hjälper det på midjemåttet.

Inväntar att de ska ringa mig och säga att min medicin kommit och sen kör vi....
in i dimman.....

Tjing

I väntan på ny medicin.

Nu har de avbokat mitt medicinintag i två dagar.
De hade inte beställt hem rätt medicin och hade missat att jag skulle ha en annan än den de från början trodde.

Imorgon klockan 13 ska jag enligt alla beräkningar få den nya medicinen.
Det innebär att jag kan förvänta mig biverkningar snart.
Skelettvärk och andnöd var några av dem.

Inser sakta men säkert att det kanske blir så att jag får hoppa av kursen jag går med min hund.
Det kommer inte bli någon hundförare av mig, inte än i alla fall.
Men visst jag avvaktar och inväntar vad som kommer att ske då jag just nu inte vet ju....
Har dock fått liknande medicin förut men i svagare dos.
Kommer tyvärr ihåg hur jag mådde av den och jag blir ju inte lättare i sinnet av att minnas hur det kändes.

Varje dag kämpar jag med de mörka tankarna om att jag inte har turen att få vara på jorden lika länge som många andra.
Att jag kanske inte kommer få se mina barn växa upp och se att allt går bra för dem.
Sorgen i det går inte att beskriva.

Att varje dag förklara för människor att jag inte har så lång tid kvar på jorden och att de inte förstår varför jag har bråttom med att göra vissa saker.
Jag kan inte vänta....
För jag vet inte hur jag mår om två månader...
Jag vet inte om jag orkar gå den där härliga skogspromenaden ..
eller äta min farvoritmat...

Jag vet inget...

Därför har jag bråttom... för jag vet inte ....

Tjing

Tillsammans mot cancer

Satt igår och tittade på Cancergalan.
Som så många andra blir jag rörd av deras historier men jag har svårt för en sak...




Deras historier är så lika min..
Med blandad förundran och rädsla inser jag att jag är en av dem.
En av dem som kanske inte får vara här så länge som jag hade önskat.




Samtidigt som jag får en otrolig tacksamhet till livet får jag också en
känsla av att jag inte kommer att hinna med.




Tänk om jag missar att säga saker till personer i min närhet.
Tänk om jag inte suger in alla de positiva sakerna jag får av människor utan bara suger in allt det negativa som detta mörka för med sig.




Jag har givetvis ett val
Ett val att inte titta på det mörka
Men att leva precis som vanligt det kan jag inte längre....

Tjing

Nya resor

Det var länge sedan jag satte mig ner och skrev här.

Nu känns det som jag har en anledning till att göra det igen.

2013 var ett omtumlande år med operationer och cellgifter igen för att den där jävla cancern hade bestämt sig för att sätta sig i min högra lunga.

Tänkte dock att det var över där och att jag nu skulle få möjligheten att leva ett liv utan skräck.
Utan oro att dö eller behöva lämna  jordelivet tidigare än vad jag själv hade planerat.

På våren 2016 hittade de lite markeringar på en CT röntgen de gjorde och jag trodde att jag fått ny cancer i min vänstra lunga denna gång.
Iväg till Linköping och gjorde en PET röntgen.

Och så den här eviga väntan på svar då....
När jag får svar är det bra och det visade inte att det var cancer.
Men... detta förbannade men... de hade sett något i mitt bröstben..

Ahhhh i mitt skelett.....

Just där och då vill jag inte ta i just den frågan utan jag ville glädjas åt det glada beskedet om min lunga... vilket jag gjorde.

Sen på hösten kom kallelsen till skelettscinten

Gjorde röntgen och det visade sig att det var något där.. väntan igen och sedan in för att göra en biopsi på skiten i bröstbenet..
Detta gjorde de och den 17 nov 2016 fick jag veta att jag har obotlig cancer i mitt skelett.

Har nu påbörjat medicinering för att hålla skiten i schack ...

Men hur tar man hand om alla de hjärnspöken som uppkommer med ett besked som detta.

Hur lär man sig att leva med detta...
Man  är så illa tvungen och jag gör det men hur ska jag kunna hålla ihop min hjärna med allt som snurrar runt just nu.

Den 11/1 2017 kommer jag att få min första omgång av det där i påsen.
Har inte lagt det på minnet.. vilket jag i och för sig inte gör med några mediciner..
Det som kommer orsaka smärtor i min kropp...
Inte cellgifter dock men ändå.

Vet ej när nästa röntgen ska göras... och jag är helt enkelt skiträdd.

Tjing