Sjukskriven .... varför...

Har haft så ont under några dagar och känner att all ork drivs ur mig...
Varför känner jag så här..
Är det att sanningen kommer ifatt mig och att jag inser att jag behöver ta tuffa beslut om vad jag ska prioritera i framtiden..
Det är inte lätt att lära sig att ta det lugnt när man alltid kör i normalt 110 läge
Och behöva inse att man inte orkar köra så fort längre.


Var kommer känslan av att man inte duger som individ ifrån, bara för att man inte orkar vara glad och sprallig mot alla som vanligt.


Jag vill ju bara vara som vanligt.. men jag måste lära mig själv att jag inte kan det.
Hur intalar man hjärnan att ta det lugnt när den hela tiden vill blicka framåt..
Lär om.


Att lära sig nya rutiner och att lära sig att man har andra förutsättningar att klara saker.


Att inse att man behöver den som bryr sig om en mest vid sin sida hela tiden.
För det skulle få mig att vara lugn och trygg.


Ringde min läkare idag då jag fått förhöjd kroppstemperatur. De sade att de tror att det beror på medicinerna och att jag skulle fortsätta att skriva i min lilla bok om hur jag mår.
Kanske kan vi då se ett mönster och förstå varför jag mår dåligt.


Läkaren sa också att jag kanske ska börja fundera på om jag ska vara mer sjukskriven.
Där kom min hjärna in igen och skrek NEJ....
Men min kropp säger annat...
Snälla du coola ner dig lite..
Kroppen visar allt för att jag ska ta det lite mer lugnt...


Tjing

Att inse och förstå sina gränser

Jag har under några dagar haft väldigt ont i min kropp.

Fick ny omgång x-geva i måndags och det blev tungt för min kropp.

Jag är en fighter men jag inser ganska snabbt att jag inte kommer

att kunna genomföra vissa saker.

En av dessa är min utbildning till Hundförare i försvarsmakten.

Det känns så surt att behöva inse själv att jag inte kommer att kunna

göra detta klart.

Det är bara tre månader kvar, men de är också de tre tuffaste månaderna.

Jag kommer inte klara av att ligga i fält och bo i tält i flera dagar.

Jag kommer inte heller att klara av den fysiska anstängning som det medför.

När jag redan nu med bara en dag i veckan mellan 10-16 har

övningar och ligger sedan i två dar och kurerar min kropp.

Hur ska jag kunna, med flaggan i topp kunna hoppa av detta

utan att känna mig helt misslyckad.

Min hjärna vill men min kropp vill inte.

Jag vill klara av att vara med mina barn och att jobba så länge

jag orkar.

Men det är svårt att få min framåtsträvande själ att inse att min kropp inte orkar.

Har inte bestämt mig än men jag ser var det barkar och jag måste

kanske inse att jag inte kan göra allt jag vill.

Får värdesätta det som går och göra det jag orkar.

Men det känns surt....

Tjing

Leva med obotlig cancer

De flesta jag träffar som får veta min status säger att hoppet finns och att de säkert kommer på ett botemedel.
De flesta jag träffar ser mig som en annan människa när de får höra min historia.
De flesta jag träffar säger till mig att jag ska tänka positivt.
De flesta jag möter har inte fått besked flera gånger i sitt liv om att de behöver ta mediciner som gör en sjuk.
De flesta jag möter lever ett liv i stress och stannar aldrig upp i nuet och luktar på blommorna eller lyssnar till fåglarna.
De flesta jag träffar vet inte känslan av att veta, veta att man inte kommer att finnas här så länge som man tänkt.
De flesta jag känner lever ett liv utan rädsla för att inte hinna med de saker de vill göra.
De flesta vet inte vad det innebär att varje dag veta att man har den där skiten inne i kroppen.
De flesta vet inte vad som döljer sig bakom leendet jag ger för att lätta upp min egen dag.
De flesta jag träffar ser inte smärtan i min själ eller det onda i min kropp.

De flesta vet inte att de har en person som är avundsjuk på att de kan ha framtidsplaner.
De flesta vet jag att de inte är tacksamma för det liv de har fått utan söker hela tiden en lycka som de...
om de bara stannar upp...
har precis framför sig.

Lyckan i att slippa tänka på alla läkarbesök, mediciner, sprutor, undersökningar och så vidare...

Det är ju så sant att den som är sjuk har bara en önskan...
Den som är frisk har många...

Fick idag ett läkarintyg som fick mig att tänka efter.
På det stod det att man i nuläget inte kunde avgöra om jag kan börja jobba full tid igen eller kommer vara i behov av mer sjukskrivning.
Att läsa de raderna fick mig ur balans...

Det är en ständig kamp mellan min hjärna som kan och vill göra allt och min kropp som säger nej.
Kroppen orkar inte..
Och för varje sak jag inte kan göra slår jag ner på mig själv och hoppet om att leva länge än...

Men jag ska inte deppa.. jag ska passa på att leva så länge jag kan.. inte fan tror ni väl att jag tänker ge upp.. aldrig i livet...
Men det är tungt och jag känner mig ensam i min smärta.

Väntar på kallelse till röntgen... har väntat sedan i november men inte fått den än.
Kan ju vara så att de vill att jag ska ta x-gevan några gånger först innan de röntgar för att se att det hjälper.

Lika mycket som jag vill röntga för att ha koll på det .... lika mycket vill jag inte röntga för då kan man leva i sin lilla bubbla och hoppas att allt bara är en mardröm som jag snart vaknar från.

Tjing

Som en snigel

Nu känner jag mig som en snigel
ont i alla leder men jag kämpar på.


Har funderat över detta med tankens kraft igen, och undrar hur man lär sig att leva med tanken att livet inte blir så långt som man först trodde.


När andra planerar att --- när jag blir pensionär-- planerar jag själv att sluta pensionsspara.
Hur ska man veta om hur mycket man kommer hinna med.
Vad ska jag prioritera?


Det är ju givet att jag ska prioritera mina egna känslor och de tankar som kommer hos mig.
Men är det värt att kämpa om ingen annan vill kämpa med en.
Hur länge ska man dra i trådar och försöka förändra när den som står på andra sidan inte vill förstå.


Hur söker man nya utmaningar, hur hittar man lusten att göra det just nu.
Hur ska man göra om man vill söka sig till något annat jobb eller en utbildning.
Måste man stanna upp bara för att man har fått obotlig cancer.
Är det lönt att ens planera för något nytt när man inte kan garantera sin egen hälsa...


Nä så är det ju inte och givetvis ska man ju söka framåt.
Men jag börjar inse att jag inte kan fortsätta söka framåt för där i framtiden vill jag inte vara just nu.


Nu vill jag bara vara här, precis här där jag kan påverka min kropp och röra på mig som alla andra.
Jag vet att jag kommer att få ta mediciner i resten av mitt liv.
Mediciner som kommer ge mig biverkningar som gör att jag inte kan göra allt jag vill.
Hur ska man med tankens kraft kunna styra det??????


Tjing

Vad är det som händer....

Idag ringde min sköterska och sade att de nu fått hem min nya medicin.
Anledningen till att de inte ville byta var att denna inte ska ge så kraftiga biverkningar..

Upp till bevis..
På måndag ska jag ta den för första gången.

Önskar ibland att jag kunde skriva här att livet känns lätt och att jag har svaret på livets gåta..
Men så är det inte.

Inser sakta att jag skulle behöva vara sjukskriven..
bara för att orka med livet..
Hur låter det egentligen..
I mitt huvud kan man inte vara sjukskriven för det.. önskar ibland att den där som sitter i huvudet och pratar kunde vara tyst och att jag lyssnade på min kropp.
Men så gör man inte..
Man liksom springer vidare och hoppas på att man kanske ska lyckas att springa så snabbt att man inte behöver se sina problem igen.

Hade idag ett samtal med en viktig person i mitt liv..
Som mår väldigt dåligt..
Inte för att hon har någon sjukdom utan för att hon är skadad..
Skadad av andra människors elaka sätt att vara.. om man blir bränd och skadad många gånger blir det till slut fula ärr..
Dessa fula ärr försöker man gömma men de syns och de skadar..
Att som henne försöka kravla sig upp ur det svarta hål där hon just nu ligger och sparkar är inte något som hon själv klarar.. hon behöver hjälp.

För mig var det en ära att hon ringde just mig och pratade.
Att hon vågade öppna sig för mig och fick mig att känna mig som en mycket viktig person i hennes liv...
Att hon gav mig förtroendet att få ta del av hennes mörkaste tankar och att vi tillsammans kunde vältra oss i det där svarta hålet och kanske blev det så att vi tillsammans här nere i våra djupa hål...
För en liten stund inte kände oss ensamma i våra tunga känslor.

För mig betyder det mycket att få känna mig som vanligt..
Att personer inte försöker skydda mig från deras egna problem utan gör mig delaktig i deras.

Det får mig att växa...

Tjing

Restad x-geva

Nu har de avbokat mig tre gånger då medicinen inte finns just nu.
X-geva som den heter är slut hos tillverkaren.

Min läkare vill inte att jag tar andra liknande preparat utan vill att vi ska vänta in just denna sort.

Visst det är bra att jag får det bästa men jag vill ju bara komma igång så jag vet hur jag kommer må av medicinen.
Man vill ju som sagt veta lite så man gör ju misstaget och går ut och läser biverkningar.
Det visade sig också att denna medicin är lik en jag fått förut....

Jag minns ju bara hur dåligt jag mådde av den så visst.. jag skrämmer upp mig själv lite.
Nu hoppas jag på att jag ska slippa biverkningar men det är ju som att hoppas på att vinna storvinsten på en trisslott....

Har den sista veckan varit otroligt trött och har börjat få ont i min rygg.
Normalt sett kan man ju tänka att man suttit fel eller legat konstigt när man sover.
Men jag tänker annorlunda....
Innebär detta att min herr cancer har flyttat till fler bostäder i min kropp... ahhhh

Ja ... ja

Jag ska inte måla upp det hemska men vad gör man.
Läste  dock på tabletterna jag tar att artros och ryggont var vanliga biverkningar.

Så nu tror jag på det. :)

Försöker glädjas åt det lilla men det är inte lätt då även min mage ställer till med smärta.
Kan inte äta glurv och annat onyttigt men inte hjälper det på midjemåttet.

Inväntar att de ska ringa mig och säga att min medicin kommit och sen kör vi....
in i dimman.....

Tjing

I väntan på ny medicin.

Nu har de avbokat mitt medicinintag i två dagar.
De hade inte beställt hem rätt medicin och hade missat att jag skulle ha en annan än den de från början trodde.

Imorgon klockan 13 ska jag enligt alla beräkningar få den nya medicinen.
Det innebär att jag kan förvänta mig biverkningar snart.
Skelettvärk och andnöd var några av dem.

Inser sakta men säkert att det kanske blir så att jag får hoppa av kursen jag går med min hund.
Det kommer inte bli någon hundförare av mig, inte än i alla fall.
Men visst jag avvaktar och inväntar vad som kommer att ske då jag just nu inte vet ju....
Har dock fått liknande medicin förut men i svagare dos.
Kommer tyvärr ihåg hur jag mådde av den och jag blir ju inte lättare i sinnet av att minnas hur det kändes.

Varje dag kämpar jag med de mörka tankarna om att jag inte har turen att få vara på jorden lika länge som många andra.
Att jag kanske inte kommer få se mina barn växa upp och se att allt går bra för dem.
Sorgen i det går inte att beskriva.

Att varje dag förklara för människor att jag inte har så lång tid kvar på jorden och att de inte förstår varför jag har bråttom med att göra vissa saker.
Jag kan inte vänta....
För jag vet inte hur jag mår om två månader...
Jag vet inte om jag orkar gå den där härliga skogspromenaden ..
eller äta min farvoritmat...

Jag vet inget...

Därför har jag bråttom... för jag vet inte ....

Tjing

Tillsammans mot cancer

Satt igår och tittade på Cancergalan.
Som så många andra blir jag rörd av deras historier men jag har svårt för en sak...




Deras historier är så lika min..
Med blandad förundran och rädsla inser jag att jag är en av dem.
En av dem som kanske inte får vara här så länge som jag hade önskat.




Samtidigt som jag får en otrolig tacksamhet till livet får jag också en
känsla av att jag inte kommer att hinna med.




Tänk om jag missar att säga saker till personer i min närhet.
Tänk om jag inte suger in alla de positiva sakerna jag får av människor utan bara suger in allt det negativa som detta mörka för med sig.




Jag har givetvis ett val
Ett val att inte titta på det mörka
Men att leva precis som vanligt det kan jag inte längre....

Tjing

Nya resor

Det var länge sedan jag satte mig ner och skrev här.

Nu känns det som jag har en anledning till att göra det igen.

2013 var ett omtumlande år med operationer och cellgifter igen för att den där jävla cancern hade bestämt sig för att sätta sig i min högra lunga.

Tänkte dock att det var över där och att jag nu skulle få möjligheten att leva ett liv utan skräck.
Utan oro att dö eller behöva lämna  jordelivet tidigare än vad jag själv hade planerat.

På våren 2016 hittade de lite markeringar på en CT röntgen de gjorde och jag trodde att jag fått ny cancer i min vänstra lunga denna gång.
Iväg till Linköping och gjorde en PET röntgen.

Och så den här eviga väntan på svar då....
När jag får svar är det bra och det visade inte att det var cancer.
Men... detta förbannade men... de hade sett något i mitt bröstben..

Ahhhh i mitt skelett.....

Just där och då vill jag inte ta i just den frågan utan jag ville glädjas åt det glada beskedet om min lunga... vilket jag gjorde.

Sen på hösten kom kallelsen till skelettscinten

Gjorde röntgen och det visade sig att det var något där.. väntan igen och sedan in för att göra en biopsi på skiten i bröstbenet..
Detta gjorde de och den 17 nov 2016 fick jag veta att jag har obotlig cancer i mitt skelett.

Har nu påbörjat medicinering för att hålla skiten i schack ...

Men hur tar man hand om alla de hjärnspöken som uppkommer med ett besked som detta.

Hur lär man sig att leva med detta...
Man  är så illa tvungen och jag gör det men hur ska jag kunna hålla ihop min hjärna med allt som snurrar runt just nu.

Den 11/1 2017 kommer jag att få min första omgång av det där i påsen.
Har inte lagt det på minnet.. vilket jag i och för sig inte gör med några mediciner..
Det som kommer orsaka smärtor i min kropp...
Inte cellgifter dock men ändå.

Vet ej när nästa röntgen ska göras... och jag är helt enkelt skiträdd.

Tjing