Tunga steg....

Jag har idag sorg i mitt hjärta.
Sorg över att jag inte kommer att få vara där ute i verkligheten.
Inte kunna åka varje dag till det stället som får mig att känna mig som den vanliga Nina.
Där jag kan glömma verkligheten och bara koncentrera mig på det som är just nu.

Det var med tunga steg jag idag gick ut från kontoret på jobbet.
Sorgen jag känner för detta är tung och jag känner att det kommer att bli jobbigt att inte jobba.

Inte för att jag inte får vara där... för det får jag... men jag får inte jobba.

Samtidigt inser jag det tunga i att jag fakiskt är sjuk.
Att jag inte kommer att orka göra det som jag vill.
Ilskan och sorgen jag känner är stor.
Ilskan över att allt inte kan vara som vanligt...

På något sätt går jag in i ett vakuum där jag ska flyta omkring tills dessa oändliga veckor har gått..
Mitt mål är framsatt till v 26 då jag får sista behandlingen om allt går som det ska nu...

Har även insett att jag just nu lever i en förnekelse..
ja... nästan som en missbrukare ...
Förnekelsen över att jag har denna skit sjukdom och ska behöva gå igenom allt detta....
IGEN...
Med lite själömkan och tycka synd om mig lite extra inser jag detta ...
Men igen.,,...
Varför...
Vad är det jag ska lära mig som jag inte tog tag i förra gången.
Varför ska jag gå igenom detta igen...
varför ska jag behöva leva med ovisshet och den ständiga oro som jag går omkring med...
Jag  tycker just nu att livet är orättvist och jag är ledsen ända in i min själ...
Jag känner hur den sitter där inne och gråter över allt som man förlorar under denna tid som jag är i mitt vakuum...

Varför ska jag inte få vara lycklig.....

När jag är som lyckligast kommer det alltid...
och inte med något litet..
utan den där "herr cancer" kommer.....

Ska jag någonsin våga le mot livet igen?
Ska jag någonsin få känna den bubblande lyckliga känslan igen...
Utan att känna skräck för att jag inte vågar..
för då kanske den där herrn kommer igen...

Tunga tankar en tung dag....

Mycket är nog för att vi väntar på svar...
Svar på röntgen...
Det kan inte vara meningen att det ska finnas mer där inne...
Oron börjar ta över mig...
även ångesten kryper sig allt mer på mig... drömmer mardrömmar och kan inte sova ordentligt...

Men jag har en metafor....
Den finns där framme..
V. 26 .....
sen är allt som vanligt igen....

Hoppas jag............

Tjing