Bittra tankar

Nu trots alla glada och positiva besked får man höra hur svårt många har det.

Jag önskar att jag hade förmågan just nu att känna med dem alla och kunna sörja tillsammans med er alla där ute som drabbas av sjukdomar eller sorg.

Men jag orkar inte.
Man ska visa en så glad sida utåt och alltid vara på topp.
Men jag orkar inte mer.

Jag är trött på skitsnack och allt annat som alla pratar om.
Konstigt att alla andra tydligen känner mig bättre än jag själv.

Visst jag kan välja att inte lyssna eller ta åt mig.
Att ignorera dessa "hata andra människor"
Men till slut orkar man inte hålla uppe humöret och rycka på axlarna.
Helt enkelt göra det sim andra förväntar sig att man ska göra.

Jag önskar så att jag för en stund kunde få sätta mig ner med dessa bittra människor och bara för en stund försöka förstå vad det är som gör dem ledsna på livet.

Att få dem att förstå att livet är en gåva.
Att man själv styr sina tankar och framförallt att man styr det som kommer ur munnen på en.

Tjing

Ninas iPhone

Nya svar.

På tisdag får jag svar på röntgen.

Mina nerver sitter på utsidan.

Men jag räknar kallt med ett bra, lugnande svar.

Tjing

Ninas iPhone

Röntgen igen

Konstigt att man till slut vänjer sig och inte tycker detta är konstigt längre.
Jag är inte ens orolig för svaret från läkaren inom 2 veckor.

Men inom mig kryper givetvis en viss oro men jag har på något sätt lyckats dämpa den.

Vill leva nu och inte tänka på vad som kan hända.

Livet är helt enkelt för kort för att gå och oroa sig hela dagarna.
Nu håller vi tummarna för bra svar och sen blickar vi 3 månader framåt igen.

Tar mina sprutor varje månad och än så länge håller de skiten i schack 👍

Tjing

Ommöbleringens helg

Barnen har beslutat att alla ska sova uppe.
Två av dem delar nu rum med varandra.
Det roliga är att det är en kille och en tjej som gör det.

Har delat av rummet med en bokhylla och de verkar tycka att det är kanon.

Jag startade på lördagen vid 8 tiden och var färdig idag vid 17 tiden.

Om målning av rum och rensning av leksaker.
Mycket har gått till välgörenhet 👍

Trodde att jag skulle trötta ut mig själv och få sova på nätterna.
Men inte då.

Mardrömmar avlöser varandra och oron i magen tar över lite.
Men till slut har jag somnat och då är det oroligt.
Pratade med en vän som även hon haft ångest.
Intressant det där med ångest.
Att det spelar ingen roll vad man har i sitt bagage så ser det likvärdigt ut när man har det.

Ska ta och ringa imorgon så får vi se om man kan få lite hjälp med hjärnspökena 😱

P gör allt han kan för att göra så jag blir glad. Och han lyckas bra.

Underbara människa.

Imorgon måndag och en ny utmanande vecka.

Vi kommer få hem en ny familjemedlem.
För prov först men funkar det bra så kanske hon får stanna hos oss.

En hund som heter "Kitty"

Barnen är över förtjusta

Tjing

Röntgen snart igen

Snart är det dax för nästa röntgen och jag får som vanligt lite tätare ångest attacker.

Jag klarar av dem och hanterar dem bra
Men efteråt är jag helt slut som människa.
Tror det är svårt för någon som aldrig själv haft en, att förstå hur påverkad man blir i dessa skeden.

Man får ett otroligt tryck över bröstet och det känns som man andas in sirap i sina lungor.
Samtidigt hyperventilerar man och gråter.
Man blir rädd
Mest rädd för att man inte känner igen sig själv.

Man blir en best som pustar och frustar och det spelar knappt någon roll vad de som råkar vara i närheten gör eller tycker.

Man är liksom inne i sin egna värld.

Men oftast så kommer man relativt snabbt tillbaka till verkligheten igen och inser att man faktiskt mår ok.

Men det är tufft och det tar mycket energi.

Känner mig ensam i min sorg fast jag vet innerst inne att jag har många som bryr sig om mig.

Men ibland blir jag trött av att bära mitt tunga bagage själv.
För jag kan ju inte låta någon annan bära det åt mig, inte ens en sekund
Finns de som försöker men jag får snabbt tillbaka bagaget igen.

Tjing

Dagarna går.

Efter förra besöket hos läkaren har livet varit lite enklare.
Allt står stilla och inget nytt har kommit.

Jag fick själv välja om jag ville fortsätta med extra medicinen eller inte.
Jag valde bort den.
Fick så biverkningar som jag inte gilla.

Nu tar jag mina hormoner en gång i månaden.
En mega spruta i varje skinkhalva och tar blodprov varannan månad för att kolla tumörmarkörer i blodet.

Har nu fått en ny till till röntgen och ska dit den 29april igen.
Röntgen görs var tredje månad för att hålla koll.

Jag är glad för alla koller men de där kontrast vätskorna de sprutar i en innan röntgen hade varit skönt att slippa.

Aldrig blir man nöjd. Ha ha

Det som alltid är tufft är att man blir påmind varje gång man åker till sjukhuset.
Det är så skönt när man slipper tänka de där 3 veckorna mellan varje behandling.

Jag är glad att det håller sig stilla men jag skulle göra allt för att få slippa det helt.

Livet känns så kort och orättvist.

Men om jag väljer att se solen bakom alla mörka moln så blir mitt lidande inte så farligt.

Tjing

Besked på tisdag.

Röntgen är ju gjord och nu är det väntan som är jobbig.
På tisdag klockan 13 kommer jag och P vara i Kalmar och få besked om hur det ser ut inne i mig.
Just nu har min hjärna slutat att fungera och jag vågar inte tänka för positivt.
Har ju gjort det de sista gångerna jag varit där och varje gång har jag fått tråkiga besked.

Vill inget annat än att få ett lite mer glatt besked...
Håller tummarna för det och så får vi se.

Mina små har börjat visa tecken på att de inte mår så bra.
Jag luskar och frågar dem vad det är men de säger inte så mycket.

Min lille kom till mig häromdagen och sa: Mamma- jag vill prata med en sån där "kurat" på skolan.
Jag fråga: men är det inte något du kan ta med mig eller pappa!
Han svara: nej för det jag vill prata om ska ingen annan veta om och jag vet att hon inte får prata vidare!

En klok liten kille med ett stort hjärta!

Hoppas han får prata med någon så han snart mår bättre inombords

Mitt mammahjärta blöder.

Mina små vet bara att jag har ett revben som inte läker och att jag får mediciner för det.

Nu håller vi alla tummar och tår för att det har dragit sig tillbaka och inga mer mediciner eller åtgärder behövs.

Tjing

Känslomässigt virrvarr

Har inte varit ute och bloggat på ett bra tag och bloggat.

Veckan efter mitt sista inlägg var jag hos läkaren i Kalmar och fick ett mycket tråkigt besked.
Jag har haft svårt att hantera det hela och har inte vetat vad jag ska ta mig till.

Jag har ju haft ett revben som på mystiskt sätt har brutits och de har inte sagt så mycket om det tidigare men nu är det så att det inte läker.
I och med att det inte läker så är det,,,,
som läkaren sa:
Vi tror att det troligtvis är så att du har en metastas som sitter i skelettet.
Anledningen till att vi tror det är att ditt revben inte läker.
En metastas främjar de benätande cellerna och det gör så att det inte går ihop som det ska.

Jag var chockad och jag visste inte hur jag skulle ta till mig det de sa....

Men i alla fall så satte de in mig på ytterligare mediciner som skulle ge min kropp en boost och stöta bort metastasen och göra så att benet läker.
De sade att istället för var 6 månad så ska de röntga mig var 3e de kommer även ta blodprover var annan månad för att kolla tumörmarkörer i mitt blod.

Visst det är skönt att de ha koll på mig men jag ville ju slippa allt detta och bara gå vidare.

Efter en vecka på jobbet så klarade jag inte att hålla fasaden uppe och rasade ihop...
MENTALT...
Inget jag gjord hade någon mening och jag tappade hoppet REJÄLT...

Gick ner i arbetstid och kontaktade min psykolog  för att reda ut alla konstiga tankar.

Har träffat henne några gånger och det känns givet vis bättre.

I