Röntgen igen

Konstigt att man till slut vänjer sig och inte tycker detta är konstigt längre.
Jag är inte ens orolig för svaret från läkaren inom 2 veckor.

Men inom mig kryper givetvis en viss oro men jag har på något sätt lyckats dämpa den.

Vill leva nu och inte tänka på vad som kan hända.

Livet är helt enkelt för kort för att gå och oroa sig hela dagarna.
Nu håller vi tummarna för bra svar och sen blickar vi 3 månader framåt igen.

Tar mina sprutor varje månad och än så länge håller de skiten i schack 👍

Tjing

Ommöbleringens helg

Barnen har beslutat att alla ska sova uppe.
Två av dem delar nu rum med varandra.
Det roliga är att det är en kille och en tjej som gör det.

Har delat av rummet med en bokhylla och de verkar tycka att det är kanon.

Jag startade på lördagen vid 8 tiden och var färdig idag vid 17 tiden.

Om målning av rum och rensning av leksaker.
Mycket har gått till välgörenhet 👍

Trodde att jag skulle trötta ut mig själv och få sova på nätterna.
Men inte då.

Mardrömmar avlöser varandra och oron i magen tar över lite.
Men till slut har jag somnat och då är det oroligt.
Pratade med en vän som även hon haft ångest.
Intressant det där med ångest.
Att det spelar ingen roll vad man har i sitt bagage så ser det likvärdigt ut när man har det.

Ska ta och ringa imorgon så får vi se om man kan få lite hjälp med hjärnspökena 😱

P gör allt han kan för att göra så jag blir glad. Och han lyckas bra.

Underbara människa.

Imorgon måndag och en ny utmanande vecka.

Vi kommer få hem en ny familjemedlem.
För prov först men funkar det bra så kanske hon får stanna hos oss.

En hund som heter "Kitty"

Barnen är över förtjusta

Tjing

Röntgen snart igen

Snart är det dax för nästa röntgen och jag får som vanligt lite tätare ångest attacker.

Jag klarar av dem och hanterar dem bra
Men efteråt är jag helt slut som människa.
Tror det är svårt för någon som aldrig själv haft en, att förstå hur påverkad man blir i dessa skeden.

Man får ett otroligt tryck över bröstet och det känns som man andas in sirap i sina lungor.
Samtidigt hyperventilerar man och gråter.
Man blir rädd
Mest rädd för att man inte känner igen sig själv.

Man blir en best som pustar och frustar och det spelar knappt någon roll vad de som råkar vara i närheten gör eller tycker.

Man är liksom inne i sin egna värld.

Men oftast så kommer man relativt snabbt tillbaka till verkligheten igen och inser att man faktiskt mår ok.

Men det är tufft och det tar mycket energi.

Känner mig ensam i min sorg fast jag vet innerst inne att jag har många som bryr sig om mig.

Men ibland blir jag trött av att bära mitt tunga bagage själv.
För jag kan ju inte låta någon annan bära det åt mig, inte ens en sekund
Finns de som försöker men jag får snabbt tillbaka bagaget igen.

Tjing