Biverkningar...

Dessa biverkningar som man får av cyto är inte roliga..
Trötthet och ett konstant illamående..
Och när man sen börjar tänka på att detta ska pågå så länge till tappar man orken..
Man undrar hur man ska orka med hela vägen..
Hur ska man klara av denna trötthet som heter något speciellt enligt sköterskorna..

Man tänker att man orkar..
Man tar sats och börjar sakta resa sig och gå mot sitt mål..
Man inser halvvägs att detta kommer inte gå..
Man vänder tillbaka och tänker..
Jag tar det senare..
Visst det kommer blir bättre med tiden och det kommer att vara kanon precis innan man får nästa omgång i sig..

Det är då det händer..
Det där som man inte tror finns.
Det är då P kommer och lägger sin hand på min axel och säger...
Vi klarar det här..
Vi kommer fixa detta...

Ordet vi...

VI.....

Tänk att inte behöva bära bördan själv.
Att ha framförallt P men oxå alla andra runt mig just nu..

De tårar jag fällde just då var av ren lättnad..
Jag är ju faktiskt inte ensam...

Tjing