Leva med obotlig cancer

De flesta jag träffar som får veta min status säger att hoppet finns och att de säkert kommer på ett botemedel.
De flesta jag träffar ser mig som en annan människa när de får höra min historia.
De flesta jag träffar säger till mig att jag ska tänka positivt.
De flesta jag möter har inte fått besked flera gånger i sitt liv om att de behöver ta mediciner som gör en sjuk.
De flesta jag möter lever ett liv i stress och stannar aldrig upp i nuet och luktar på blommorna eller lyssnar till fåglarna.
De flesta jag träffar vet inte känslan av att veta, veta att man inte kommer att finnas här så länge som man tänkt.
De flesta jag känner lever ett liv utan rädsla för att inte hinna med de saker de vill göra.
De flesta vet inte vad det innebär att varje dag veta att man har den där skiten inne i kroppen.
De flesta vet inte vad som döljer sig bakom leendet jag ger för att lätta upp min egen dag.
De flesta jag träffar ser inte smärtan i min själ eller det onda i min kropp.

De flesta vet inte att de har en person som är avundsjuk på att de kan ha framtidsplaner.
De flesta vet jag att de inte är tacksamma för det liv de har fått utan söker hela tiden en lycka som de...
om de bara stannar upp...
har precis framför sig.

Lyckan i att slippa tänka på alla läkarbesök, mediciner, sprutor, undersökningar och så vidare...

Det är ju så sant att den som är sjuk har bara en önskan...
Den som är frisk har många...

Fick idag ett läkarintyg som fick mig att tänka efter.
På det stod det att man i nuläget inte kunde avgöra om jag kan börja jobba full tid igen eller kommer vara i behov av mer sjukskrivning.
Att läsa de raderna fick mig ur balans...

Det är en ständig kamp mellan min hjärna som kan och vill göra allt och min kropp som säger nej.
Kroppen orkar inte..
Och för varje sak jag inte kan göra slår jag ner på mig själv och hoppet om att leva länge än...

Men jag ska inte deppa.. jag ska passa på att leva så länge jag kan.. inte fan tror ni väl att jag tänker ge upp.. aldrig i livet...
Men det är tungt och jag känner mig ensam i min smärta.

Väntar på kallelse till röntgen... har väntat sedan i november men inte fått den än.
Kan ju vara så att de vill att jag ska ta x-gevan några gånger först innan de röntgar för att se att det hjälper.

Lika mycket som jag vill röntga för att ha koll på det .... lika mycket vill jag inte röntga för då kan man leva i sin lilla bubbla och hoppas att allt bara är en mardröm som jag snart vaknar från.

Tjing

Som en snigel

Nu känner jag mig som en snigel
ont i alla leder men jag kämpar på.


Har funderat över detta med tankens kraft igen, och undrar hur man lär sig att leva med tanken att livet inte blir så långt som man först trodde.


När andra planerar att --- när jag blir pensionär-- planerar jag själv att sluta pensionsspara.
Hur ska man veta om hur mycket man kommer hinna med.
Vad ska jag prioritera?


Det är ju givet att jag ska prioritera mina egna känslor och de tankar som kommer hos mig.
Men är det värt att kämpa om ingen annan vill kämpa med en.
Hur länge ska man dra i trådar och försöka förändra när den som står på andra sidan inte vill förstå.


Hur söker man nya utmaningar, hur hittar man lusten att göra det just nu.
Hur ska man göra om man vill söka sig till något annat jobb eller en utbildning.
Måste man stanna upp bara för att man har fått obotlig cancer.
Är det lönt att ens planera för något nytt när man inte kan garantera sin egen hälsa...


Nä så är det ju inte och givetvis ska man ju söka framåt.
Men jag börjar inse att jag inte kan fortsätta söka framåt för där i framtiden vill jag inte vara just nu.


Nu vill jag bara vara här, precis här där jag kan påverka min kropp och röra på mig som alla andra.
Jag vet att jag kommer att få ta mediciner i resten av mitt liv.
Mediciner som kommer ge mig biverkningar som gör att jag inte kan göra allt jag vill.
Hur ska man med tankens kraft kunna styra det??????


Tjing