Jag sitter i en korridor igen och inser med lite förtvivlan att jag aldrig någonsin kommer ifrån att sitta här i dessa sterila gångar och vänta på besked om hur min insida ser ut.
Ja jag är tacksam för att jag blir kollad och granskad.
Nu är det 5 månader sedan förra röntgen och jag är glad att de håller koll på mig.
Men i allt det här..
När min bara vill att livet ska vara som vanligt ligger en förtvivlan.
Jag kan inte greppa känslan och inte förklara den..
Den bara är där.
Varje gång jag är på sjukhuset får jag en påminnelse om att jag kanske får tillbaka skiten igen.
Att leva och samtidigt veta att jag aldrig kan vara trygg och veta att allt är lugnt. Är svårt.
Har träffat min psykolog 2 ggr men inser att jag inte kommer öppna mig än.
För jag vill inte se..
Vad som finns där på insidan av min själ.
Är lite deppig och tycker just att livet inte är rättvist.
