Normalt liv eller....

Vad definieras som normalt..
Är man normal när man är som alla andra eller är det när man inte är det...
Den nya utvecklingen som är just nu får mig förundrad och stolt över att vi alla vågar förändra..
Förr var det svårt och tungt att se det nya som skulle komma..
Nästan så man fick slå sig in för att det skulle ske en förändring..
Snabbheten i en förändring har oxå den blivit annorlunda..
Det som igår var mångas sanning kan av en mening via facebook förändras till att inte vara något alls..
Jag har en stark tro på Tankens Kraft.....
Jag vet att jag med den kommer långt i mina val av aktiviteter i mitt liv...
Tankens kraft får mig att vilja höra det där vackra fågelkvittret på morgonen..
För tänk efter lite....
om du vaknar en morgon och är stressad och pressad...
allt ska vara klart och du hinner knappt med dig själv på morgonen...
om du då gör ett aktivt val med dina tankar och stannar upp en stund...

Vad hör du....
Vad ser du...

Tänk minen på dina barn när du stannar upp..
mitt i all stress och allt härj... och bara står där.

Effekten av det kommer att bli helt makalös..
För de gör som du.. stannar upp... lyssnar.

Först då inser vi att vi inte lyssnat alls...
att all stress ofta kommer från att vi inte väljer med tankens kraft...
Jag kan välja att vilja bli en bättre lyssnare...
men om jag inte aktivt stannar upp för att lyssna på min egen värld..
hur ska jag då kunna lyssna på andras...

Att träna på detta gör man effektivt genom mindfullness...
något jag gör varje dag..
För att få en stund av nuet och stanna där jag är nu...
Inte tänka för långt fram och inte tänka för långt bak... Bara på NU...

En tanke som slagit mig är att jag trots ett glädjande besked att det inte finns mer där inne inte känner den glädjen som jag trodde...
Det bubblar inte i mig som jag hoppats när jag fick höra att det inte fanns mer cancer i mig...

Jag har med tankens kraft valt att inte hantera denna känslan ännu då jag inte hittar den där lilla gnistan att se ljust på det.

Det är för lång väg kvar innan jag är färdig med allt därför kan jag inte se det ljusa just nu...

Sen har jag en innre kamp med mig själv som säger att jag en gång sade adjö till herr cancer och ändå kom han tillbaka...
Tillbaka igen.. och vilka prover eller andra saker kan garantera mig att det inte gör det igen...
Jag väljer själv att leva här och nu men det är tungt att inte vara glad...
Alla andra är lättade och säger att det var ju skönt...
Jag gläds med dem och deras goa härliga tankar...
Men jag är inte där....
Jag vet inte när jag kommer dit eller om jag gör det någonsin...
Däremot kan jag välja att tänka på Nuet och det som finns just nu...
För till sist vet vi inte...
Vi har inte en aning om hur det ser ut i framtiden...
Så varför spendera så mycket tid med att ränkna ut hur den ska bli...

Tjing.