"Herr Cancer" tillbaka igen......

I slutet av oktober 2012 åkte jag in till akuten i Oskarshamn.
Efter några dagar med tryck över mitt bröst och svårt att svälja ville jag kolla det då det börjat väcka en rädsla i mig.
De misstänkte en propp i min lunga och skickade iväg mig på en röntgen.
När jag satt där i rummet och väntade på att läkare skulle komma in bad jag en stilla bön för att att det som nu har hänt inte skulle ske.
In kom läkaren och sa småleende:
- Det var ju skönt att det inte var en propp i lungan och inte heller något fel på ditt hjärta.
  Men... vi har hittat en förändring i din lunga och kommer skicka en remiss för ytteligare
  undersökning......................

Sen slutade jag att lyssna....
Min rädsla och skräck lyste inte igenom för jag insåg då att detta inte var bra.

Läkaren reste sig.. vände sig om, log lite tafatt och sa: - Lycka till!!!!

I chock gick jag ut till bilen... satte mig i förarsätet....
och skrek.....
från mitt inre och från min mun kom ljud jag inte hört förut....
nästa tanke som for genom mitt huvud var..
hur ska jag säga detta till min älskade P...
Med tårar rullande och ett försök att låta sansad ringde jag.

Sedan blev det ett evigt väntande på vad som skulle ske...

3 veckor senare fick jag en kallelse till Linköpings lasarett.
Den 7 november skulle jag göra en PET röntgen.
Sagt och gjort vi åkte dit gjorde röntgen....
Sen ingenting.....
och ingenting...
och väntan..
och rädslan...

Efter mycket detektivarbete fick jag reda på att det tydligen var Lung och allergi mottagningen i Kalmar som hade hand om mig...

Jag tog reda på deras nummer och ringde.
Pratade med en sköterska som knappt visste vad hon gjorde och till slut fick hon fram att hon hittat mina papper och skulle be en läkare ringa upp mig.
Jag som varit med förut vet att det innbär ett mindre bra svar från min röntgen....
Samtalet gjorde jag klockan 9 och vid 15 tiden ringde läkaren upp mig.

Vaga svar och oklara besked....
Jag blev frustrerad, arg och ledsen.. inget jag visade när jag pratade med honom.
Men det visade sig då att den där saken i lungan hade tagit åt sig av ämnet de sprutar in i en när man ska åka igenom tunneln....
Jag vet att om den tog åt sig av detta var det cancern som var tillbaka..
Men var det en ny sort eller var det från det gamla?
Inga svar fick jag utan han sa att nu skulle de i Linköping besluta om vad som skulle ske.
Det han visste var att de skulle göra en biopsi på den för att se vad det är.

Sen är allt lite luddigt...................

Jag vet att jag vid flera  tillfällen ringde för att höra vad som hände och de gav mig varje gång vaga svar på vad som skulle ske...

Att sväva i ovisshet är inte roligt... och denna tiden var mycket jobbig.
Inte minst för mig men för alla runt om med.

I början av december ringde jag igen... utan att ha fått någon som helst information från dem och fick då reda på att de inte kunde göra en biopsi genom munnen för att tumören satt så illa till...
Sköterskan sa oxå att man i de papper hon hade, hade skrivit att en ny röntgen skulle göras en månad efter PET röntgen.....
VA!!!
Varför hade de inte alla andra gånger jag ringt sagt detta till mig... så att jag hade vetat vad som skulle hända...
Nej då låter de mig sväva i ovisshet.... Varför???

En dag efter detta fick jag hem en kallelse till röntgen. En vanlig CT utan kontrast i Oskarshamn.
Jag ringde och frågade varför de skulle göra ytterligare en... men de hade inget svar på varför utan sa att det hade de i Linköping sagt.

Den 15 dec åkte jag och röntga mig.....
Sen hände...
Ingenting....

Jag ringde dem den 19, 21 och den 23 december... för jag ville gärna ha svar på vad som skulle hända innan jul.

De svar jag fick under denna tid var.
-De kommer nog operera dig direkt för de når inte den via munnen.
-Läkaren har glömt att skicka remiss om operation till Linköping.
-Vi ringer dig i mellandagarna blir den 28 bra.
-Du kan nog inte räkna med ett svar så här innan jul.
- mm.... mm... mm

Ingen ringde mig den 28e fasst hon lovat....
Jag rinde och började jaga igen...

Den 8 januari ringde de från Kalmar och sa att det troligtvis kommer bli operation och att jag behövde göra en lungkapacitetskontroll inför detta. Och att inga beslut kunde tas innan jag gjort det...

Kasta mig in i bilen och körde till Kalmar och gjorde detta...
På vägen hem ringde de från Linköping och sade att det var på gång att jag skulle opereras.... och att jag skulle göra en lungkapacitetskontroll..... men det hade jag ju precis gjort och det var ju bra.

Sen drog jag och P på bröllopsresa en vecka till Kanarieöarna... Mycket skönt.

När vi kom hem förväntade man sig en kallelse till operation i brevlådan ... men icke...
Ännu en gång fick jag jaga på läkarna i Kalmar....

Denna gång ringde samma läkare mig igen och berättade att de misstänkte att det var cancer och att jag skulle snart in på operation...

Hur kan de göra så här mot en människa.... dåligt tycker jag....

Visst jag var glad för att de äntligen hade tagit ett beslut... men... denna väntan.... denna ovisshet.

Sen blev det att vänta igen...

Den 22 januari ringde de från thoraxavdelningen i Linköping och jag skulle läggas in den 24 januari för operation den 25....

Nu gick det undan........

Inskrivningen gick bra och operationen gick bra.. De sade att de tagit bort 20% av min högra lunga och med goda marginaler... denna information gav oss hopp om att vidare behandling inte skulle behövas.. Även kirurgen i Linköping sade att det troligtvis inte skulle behövas.
Vi var glada för detta för vidare behandling visste vi ju att det var cellgifter....

Operationen vill jag aldrig, någonsin uppleva igen...
Att ha dränage var det mest smärtsamma jag någonsin haft...
Det sög sig fast i min lungsida och orsakade offantliga smärtor.
Vid ett tillfälle tappade jag kontrollen över mig själv och skrek av ... smärta .. ångest.
5 sköterskor höll i mina armar och ben medan en annan tillkalla narkosläkare...
Efter 2 doser morfin lugnade jag mig någorlunda och kunde prata igen...
De ord jag skrek under tiden smärtan var hade hela avdelningen hört och nästa gång jag var ute i korridoren bad jag om ursäkt att jag skrämt dem....
Det jag minns mest är sköterskan, som även hon hette Nina stod framför mig och stirrade mig i ögonen och skrek tillbaka till mig..... - DU  KOMMER INTE DÖÖÖ!!!!!!!!!
Vilket jag just då skrek högt att jag skulle....

De hade redan beslutat att dränaget skulle tas bort då jag hade gjort en röntgen någon timme innan och allt såg bra ut...

Jag fick 2 val av narkosläkaren.... antingen ha kvar dränaget och vänta till senare på kvällen då de kunde söva ner mig och ta bort det..
eller ta det på en gång....
Sköterskan Nina stod även där och jag frågade henne...
eftersom jag nu kände att jag litade på hennes ord...
- gör det ont att dra ut den här nu på en gång!!?
-är det du som gör det?

Hon sa att det var hon som skulle göra det....

2 minuter senare var dränagehelvetet borta....
Hela min kropp tog en lättnande suck...
det var så skönt att det nu äntligen var borta...
Jag kände mig fri som en fågel...
När alla gått ut från mitt rum och jag var ensam...
grät jag.......
Varför jag...
Varför ska jag behöva gå igenom sånt här ,,,,

På 4e dagen fick jag åka hem igen... det var skönt att komma hem och jag hade aldrig klarat mig om inte P hade pysslat om mig som han gjorde.
Jag var som en skalbagge... hamnade jag på rygg så låg jag där... hade inte en chans att ta mig upp utan hjälp...
För varje vecka som gick blev det bättre givetvis.

Efter ca 4 veckor, den 25 februari rinde jag igen Kalmar Lung och allergimottagning för att höra om svar kommit in.... men inget...
Berättade även att det lät som det fräste och bubblade i min lunga när jag andades...

Den 27e ringde tillbaka och sade att läkaren ville träffa mig.... den 28e.. för att kolla upp bubblandet..
Den 28 åkte jag in, gjorde ytterligare en röntgen.
Jag hade lite vatten i lungan men det var ingen fara så det fick vara kvar..

Läkaren tittade på mig och sa...
Vi har fått dina svar idag...
Han sade att det var en Metastas ....
jag blev ju överlycklig för det hade ju kirurgen sagt att om det var en metastas så skulle ingen mer behandling behövas....
Jag hoppa omkring och var glad över detta... när jag väl sansat mig lite så såg jag att läkaren inte såg lika glad ut som jag...
Och så sa han....
- sätt dig ner ... jag har inte pratat klar....

Iskall ända in imagen satte jag mig ner och fick höra det jag absolut inte ville höra...
Igen det där ordet.... troligtvis....
-troligtvis kommer du få cellgifter....
- nu kommer det att gå fort...

Ok tänkte jag... det finns fortfarande en chans att jag slipper....

Den 4 mars damp det ner en kallelse till Cytostatikaavdelningen i Kalmar..
Den 8 mars skulle jag dit... ta prover den 6....
Mina tankar for fram och tillbaka... men... men han sa ju bara troligtvis...
Den 7e ringde de från cytostatikaavdelningen och flyttade fram min tid en timme... och då passade jag på att fråga..
Blir det cellgifter...
Trots att jag inte ville ha svaret... lyssnade jag och hoppades...
men hon sa... Ja det kommer du att få....

Min förtvivlan jag kände just då kan jag inte beskriva med ord.....

Den 8 mars åkte jag och P in till Kalmar...
Vi fick mycket information och fick höra sånt som vi egentligen inte ville höra.

Jag ska få cellgifter igen...

Neeeeeej!!!!

3 omgångar med tre veckors intervaller.... då får jag 3 olika cellgifter samtidigt... förra gången fick jag bara 2 av dessa.....
Inte nog med det så ska jag även få ytterligare ett cellgift 3 ggr till med 3 veckors intervaller....

totalt 19 veckors behandling.... 6 gånger .... Huga....

Informationen vi fick var även att det var en dottertumör istället för en metastas... dessa 2 är i stort sett samma sak förutom att en dottertumör kan sprida sig.... inte bra och inte roligt att höra...
Onkologläkaren satt faktiskt och var upprörd över att de låtit detta ta så lång tid innan jag kommit in för operation och att jag inte kommit i deras vård tidigare...
Onkologläkaren sade oxå att de ska göra en totalkontroll av alla mina innre organ för att utesluta .....

Jag vill inte ens skriva det....

Men nu väntar vi på röntgen och håller tummarna och kör igång med att skicka in armén för att ta kål på allt det onda i mig...

Och här är jag nu...

Förskräckt och skiträdd för vad som komma skall.....
På torsdag får jag min första omgång....

Nu sätter jag  mig i båten och åker med....

Har liksom inget annat val....

Tjing