Sårbar i sårbarheten

Tungt andas jag in för att ta en djup suck..
Hoppas att den djupa sucken ska ta med sig av det som gör min insida så svart just nu..

För varje andetag känner jag en tung börda som vilar över mig och tankarna går mot de gånger jag har kvar..

Vet inte om jag ska gnälla egentligen..
Jag har ju faktiskt mått ganska hyffsat under mina behandlingar..
Det som gör mig mest förbannad är att de på Cyto mottagningen inte berättade för mig om hur det kunde bli...

Alla människor vill givetvis inte ha information om vad som händer..
MEN DET VILLE JAG.........

Varför ska de hålla saker hemliga..
Är det inte bättre de berättar om värsta tänkbara canario.. som C sa på jobb idag.....
Kloka ord..

Klart att det för mig hade varit enklare att hantera smärtor i ben och kropp och blåsor i munnen och svamp i hela svaljet.....  om jag hade fått en förvarning om det...
Och att jag fått veta att detta kunde hända nu...
Tar mina sprutor varje dag... sista på söndag...
Sen förväntar jag mig att slippa skelettvärken som jag har....

Något mer som gör mig nere är alla lov ord om stöttning från olika håll....
Men ingen hör av sig..

Jag tappar tron på att folk gör allt med välmening..
När det egentligen handlar om att stilla sitt eget dåliga samvete...

Nu låter jag bitter... men tänk efter...

Hur många gånger har man inte sagt att man ska höra av sig...
man vill vara där och stötta...
man vill krama personen hela tiden och säga att allt är ok...
Men hur många är det som egentligen gör det...???

Visst jag får förklaringar som att jag vågar inte ringa och störa...
Jag trodde du hade någon att prata med....
Jag har så mycket just nu...
Kom förbi en dag på fika.... ha de gott....

OCH SÅ PLÖTSLIGT......

Från okänt håll...
Där man inte trodde man skulle hitta tröst och känna lugnet...
så dyker det upp personer från håll jag inte ens kunnat föreställa mig...
Personer som jag absolut aldrig skulle tro skulle ge mig den styrka de gör...

Varje dag... hela tiden...

Då kom jag på att....
Det var ju mina förhoppningar på de närmast som hade grusats....
Att jag trost frånvaron från dem, hade stöttning i andra omkring mig..
Och att detta har gett de närmaste ett andrum att slippa se mig i mitt elände...

Tack .. C...,T...,L...,D...,M..., I..  och min älskade P givetvis..

Ni kommer bära mig igenom detta mer än ni anar..
Utan er hade jag varit som en trasa som hängt för torkning...
eller en disktrasa som bara tar mer och mer skit... för att sen slängas...
Ni får mig att vakna med ett leende på morgonen, då jag vet att jag ska träffa er...

Har inte förväntat mig detta stöd som ni ger.... TACK!

Tjing