söndag 31 mars 2013
torsdag 28 mars 2013
onsdag 27 mars 2013
Tunga steg....
Jag har idag sorg i mitt hjärta.
Sorg över att jag inte kommer att få vara där ute i verkligheten.
Inte kunna åka varje dag till det stället som får mig att känna mig som den vanliga Nina.
Där jag kan glömma verkligheten och bara koncentrera mig på det som är just nu.
Det var med tunga steg jag idag gick ut från kontoret på jobbet.
Sorgen jag känner för detta är tung och jag känner att det kommer att bli jobbigt att inte jobba.
Inte för att jag inte får vara där... för det får jag... men jag får inte jobba.
Samtidigt inser jag det tunga i att jag fakiskt är sjuk.
Att jag inte kommer att orka göra det som jag vill.
Ilskan och sorgen jag känner är stor.
Ilskan över att allt inte kan vara som vanligt...
På något sätt går jag in i ett vakuum där jag ska flyta omkring tills dessa oändliga veckor har gått..
Mitt mål är framsatt till v 26 då jag får sista behandlingen om allt går som det ska nu...
Har även insett att jag just nu lever i en förnekelse..
ja... nästan som en missbrukare ...
Förnekelsen över att jag har denna skit sjukdom och ska behöva gå igenom allt detta....
IGEN...
Med lite själömkan och tycka synd om mig lite extra inser jag detta ...
Men igen.,,...
Varför...
Vad är det jag ska lära mig som jag inte tog tag i förra gången.
Varför ska jag gå igenom detta igen...
varför ska jag behöva leva med ovisshet och den ständiga oro som jag går omkring med...
Jag tycker just nu att livet är orättvist och jag är ledsen ända in i min själ...
Jag känner hur den sitter där inne och gråter över allt som man förlorar under denna tid som jag är i mitt vakuum...
Varför ska jag inte få vara lycklig.....
När jag är som lyckligast kommer det alltid...
och inte med något litet..
utan den där "herr cancer" kommer.....
Ska jag någonsin våga le mot livet igen?
Ska jag någonsin få känna den bubblande lyckliga känslan igen...
Utan att känna skräck för att jag inte vågar..
för då kanske den där herrn kommer igen...
Tunga tankar en tung dag....
Mycket är nog för att vi väntar på svar...
Svar på röntgen...
Det kan inte vara meningen att det ska finnas mer där inne...
Oron börjar ta över mig...
även ångesten kryper sig allt mer på mig... drömmer mardrömmar och kan inte sova ordentligt...
Men jag har en metafor....
Den finns där framme..
V. 26 .....
sen är allt som vanligt igen....
Hoppas jag............
Tjing
Sorg över att jag inte kommer att få vara där ute i verkligheten.
Inte kunna åka varje dag till det stället som får mig att känna mig som den vanliga Nina.
Där jag kan glömma verkligheten och bara koncentrera mig på det som är just nu.
Det var med tunga steg jag idag gick ut från kontoret på jobbet.
Sorgen jag känner för detta är tung och jag känner att det kommer att bli jobbigt att inte jobba.
Inte för att jag inte får vara där... för det får jag... men jag får inte jobba.
Samtidigt inser jag det tunga i att jag fakiskt är sjuk.
Att jag inte kommer att orka göra det som jag vill.
Ilskan och sorgen jag känner är stor.
Ilskan över att allt inte kan vara som vanligt...
På något sätt går jag in i ett vakuum där jag ska flyta omkring tills dessa oändliga veckor har gått..
Mitt mål är framsatt till v 26 då jag får sista behandlingen om allt går som det ska nu...
Har även insett att jag just nu lever i en förnekelse..
ja... nästan som en missbrukare ...
Förnekelsen över att jag har denna skit sjukdom och ska behöva gå igenom allt detta....
IGEN...
Med lite själömkan och tycka synd om mig lite extra inser jag detta ...
Men igen.,,...
Varför...
Vad är det jag ska lära mig som jag inte tog tag i förra gången.
Varför ska jag gå igenom detta igen...
varför ska jag behöva leva med ovisshet och den ständiga oro som jag går omkring med...
Jag tycker just nu att livet är orättvist och jag är ledsen ända in i min själ...
Jag känner hur den sitter där inne och gråter över allt som man förlorar under denna tid som jag är i mitt vakuum...
Varför ska jag inte få vara lycklig.....
När jag är som lyckligast kommer det alltid...
och inte med något litet..
utan den där "herr cancer" kommer.....
Ska jag någonsin våga le mot livet igen?
Ska jag någonsin få känna den bubblande lyckliga känslan igen...
Utan att känna skräck för att jag inte vågar..
för då kanske den där herrn kommer igen...
Tunga tankar en tung dag....
Mycket är nog för att vi väntar på svar...
Svar på röntgen...
Det kan inte vara meningen att det ska finnas mer där inne...
Oron börjar ta över mig...
även ångesten kryper sig allt mer på mig... drömmer mardrömmar och kan inte sova ordentligt...
Men jag har en metafor....
Den finns där framme..
V. 26 .....
sen är allt som vanligt igen....
Hoppas jag............
Tjing
tisdag 26 mars 2013
Trötthet och tunga tankar!
Har varit så trött.
Helt normalt säger de kloka!
Har på något finurligt sätt nu kommit fram till att jag borde ta det lugnt.
Men ibland vill min hjärna mer än min kropp.
Att försöka låssas att jag inte är sjuk är att ljuga för sig själv.
Jag intalar mig själv att jag inte är det och att jag inte går på tunga mediciner för att bli av med den sjukdom som dödar flest folk i världen!
Maktlösheten sprider sig som ett virus i min kropp och jag inser även det tunga i att jag kanske inte finns här om några år!
Maktlösheten att veta att även om jag inte vill så kan en sån sak som cancer ta mig.
Att ligga och tänka dessa tunga tankar är inget jag vill eller önskar.
Men de är där!
Som en mygga en varm sommarkväll så går de inte att undvika.
Rädslan tar ibland över och jag tappar fokus på livet som är nu.
Tankarna är djupare nu då vi väntar på ett svar!
Svar på den röntgen jag gjorde igår.
Den 4 april kommer jag få ett svar på det.
Klockan tio den dagen kommer jag och P få svar.
Inom mig målar jag givetvis upp en bild på ett bra svar.
Att det inte finns mer i kroppen.
Det är det som vi fokuserar på.
Men ändå kryper de hemska tankarna sig på mig.
Jag kastar ut dem
Trampar på dem
Och avskyr dom
Men de ger sig inte
Sen kommer tanken att vi får ett bra svar och att vi båda tar en lättande suck.
Sen kör vi!
Sen tar jag de här behandlingarna med lätthet och sen vill jag aldrig mer få "herr cancer" på besök igen.
Den bilden är den jag vill ha.. Just nu... Det blir liksom lättare då.
Försäkringskassan och mötet där gick inte riktigt som jag tänkt från början.
Att skräddarsy individuellt är inget de gör, säger de.
Mötet slutade med att jag insåg att det skulle ställa till mycket om jag jobbar.
Tar några behandlingar till sen får vi se hur jag mår.
Imorgon ska jag till Fågelfors hatt ateljé och kolla in lite snygga huvudbonader.
Håret har inte börjar falla än men i slutet av veckan vet jag att det kommer börja.
Kommer bli så tjusig i hatt
Tjing
Helt normalt säger de kloka!
Har på något finurligt sätt nu kommit fram till att jag borde ta det lugnt.
Men ibland vill min hjärna mer än min kropp.
Att försöka låssas att jag inte är sjuk är att ljuga för sig själv.
Jag intalar mig själv att jag inte är det och att jag inte går på tunga mediciner för att bli av med den sjukdom som dödar flest folk i världen!
Maktlösheten sprider sig som ett virus i min kropp och jag inser även det tunga i att jag kanske inte finns här om några år!
Maktlösheten att veta att även om jag inte vill så kan en sån sak som cancer ta mig.
Att ligga och tänka dessa tunga tankar är inget jag vill eller önskar.
Men de är där!
Som en mygga en varm sommarkväll så går de inte att undvika.
Rädslan tar ibland över och jag tappar fokus på livet som är nu.
Tankarna är djupare nu då vi väntar på ett svar!
Svar på den röntgen jag gjorde igår.
Den 4 april kommer jag få ett svar på det.
Klockan tio den dagen kommer jag och P få svar.
Inom mig målar jag givetvis upp en bild på ett bra svar.
Att det inte finns mer i kroppen.
Det är det som vi fokuserar på.
Men ändå kryper de hemska tankarna sig på mig.
Jag kastar ut dem
Trampar på dem
Och avskyr dom
Men de ger sig inte
Sen kommer tanken att vi får ett bra svar och att vi båda tar en lättande suck.
Sen kör vi!
Sen tar jag de här behandlingarna med lätthet och sen vill jag aldrig mer få "herr cancer" på besök igen.
Den bilden är den jag vill ha.. Just nu... Det blir liksom lättare då.
Försäkringskassan och mötet där gick inte riktigt som jag tänkt från början.
Att skräddarsy individuellt är inget de gör, säger de.
Mötet slutade med att jag insåg att det skulle ställa till mycket om jag jobbar.
Tar några behandlingar till sen får vi se hur jag mår.
Imorgon ska jag till Fågelfors hatt ateljé och kolla in lite snygga huvudbonader.
Håret har inte börjar falla än men i slutet av veckan vet jag att det kommer börja.
Kommer bli så tjusig i hatt
Tjing
söndag 24 mars 2013
Röntgen av hela mig.....
Imorgon ska jag upp till Västervik för att kolla hela kroppen.
Vet inte om jag över huvudtaget tänker något längre.
Hoppas bara att det inte finns mer där inne.
Tanken som kommer, och som jag inte just nu vill hantera är om det nu skulle vara så.
Den 4 april får jag och P svaret på det....... Håller alla tummar och tår fram tills dess.
På eftermiddagen ska jag sedan till Försäkringskassan där jag just nu har ett litet dilemma.
I fredags var jag väldigt besviken efter att ha pratat med min handläggare om att jobba lite under min sjukskrivning.
Då de har vissa regler finns det inte någon möjlighet att skräddarsy för varje individ.
Det som gäller är 25%, 50% , 75% eller 100% sjukskrivning.....
Mitt önskemål var att jag skulle vara helt sjukskriven efter mina behandlingar i ca 1 1/2 vecka och sedan resterande tid fram till nästa behandling, ca 1 1/2 vecka arbeta som max 50% när jag känner mig piggare.
Sen kan jag ju inte ge dem några garantier för att jag kommer att kunna jobba 50 % för jag vet ju inte hur jag kommer att må efter varje gång...
eller om jag åker på en förkylning som däckar mig.
Då måste jag ju även denna period vara helt sjukskriven...
Inget är flexibelt,,, tydligen.
Men jag ska i alla fall träffa dem så får vi se vad de tar för beslut.
Det största problemet jag just nu ser är att utbetalningar av sjukersättning kommer att bli ett stort problem för mig framöver.
Lika mycket som jag vill arbeta så börjar jag nog inse att jag kanske ska ta vara på mig själv och kurera mig istället för att skapa oreda i mitt redan kaotiska liv.
Att sedan ha problem med att inte veta om man får pengar eller inte kommer att skapa en oro som jag inte.... inte just nu... klarar av......
Mitt jobb finns ju kvar där ute och jag kan ju åka dit och hälsa på så mycket jag vill......
Vi får se vilket beslut jag och dom kommer fram till....
För om jag ska erkänna så är jag trött och hängig... är det mitt sätt att inte bearbeta det som egentligen händer.
Man flyr liksom från verkligheten genom att åka till jobbet och få annat att tänka på...
Min erfarenhet säger mig dock att jag borde ta tag i mitt innre och kurera mig så jag har kraft för det som kommer ett tag framöver just nu...
Men jag vet att jag kommer att sakna jobbet ... mycket....
5 ggr kvar ....
5 ggr var tredje vecka...
Visst jag mår hyffsat nu...
Men jag vet ju faktiskt inte..
Jag har inte en aning...
Och det är väl det som skrämmer mig mest av allt.....
Tjing
Vet inte om jag över huvudtaget tänker något längre.
Hoppas bara att det inte finns mer där inne.
Tanken som kommer, och som jag inte just nu vill hantera är om det nu skulle vara så.
Den 4 april får jag och P svaret på det....... Håller alla tummar och tår fram tills dess.
På eftermiddagen ska jag sedan till Försäkringskassan där jag just nu har ett litet dilemma.
I fredags var jag väldigt besviken efter att ha pratat med min handläggare om att jobba lite under min sjukskrivning.
Då de har vissa regler finns det inte någon möjlighet att skräddarsy för varje individ.
Det som gäller är 25%, 50% , 75% eller 100% sjukskrivning.....
Mitt önskemål var att jag skulle vara helt sjukskriven efter mina behandlingar i ca 1 1/2 vecka och sedan resterande tid fram till nästa behandling, ca 1 1/2 vecka arbeta som max 50% när jag känner mig piggare.
Sen kan jag ju inte ge dem några garantier för att jag kommer att kunna jobba 50 % för jag vet ju inte hur jag kommer att må efter varje gång...
eller om jag åker på en förkylning som däckar mig.
Då måste jag ju även denna period vara helt sjukskriven...
Inget är flexibelt,,, tydligen.
Men jag ska i alla fall träffa dem så får vi se vad de tar för beslut.
Det största problemet jag just nu ser är att utbetalningar av sjukersättning kommer att bli ett stort problem för mig framöver.
Lika mycket som jag vill arbeta så börjar jag nog inse att jag kanske ska ta vara på mig själv och kurera mig istället för att skapa oreda i mitt redan kaotiska liv.
Att sedan ha problem med att inte veta om man får pengar eller inte kommer att skapa en oro som jag inte.... inte just nu... klarar av......
Mitt jobb finns ju kvar där ute och jag kan ju åka dit och hälsa på så mycket jag vill......
Vi får se vilket beslut jag och dom kommer fram till....
För om jag ska erkänna så är jag trött och hängig... är det mitt sätt att inte bearbeta det som egentligen händer.
Man flyr liksom från verkligheten genom att åka till jobbet och få annat att tänka på...
Min erfarenhet säger mig dock att jag borde ta tag i mitt innre och kurera mig så jag har kraft för det som kommer ett tag framöver just nu...
Men jag vet att jag kommer att sakna jobbet ... mycket....
5 ggr kvar ....
5 ggr var tredje vecka...
Visst jag mår hyffsat nu...
Men jag vet ju faktiskt inte..
Jag har inte en aning...
Och det är väl det som skrämmer mig mest av allt.....
Tjing
onsdag 20 mars 2013
En tidig morgon!!
Att vakna tidigt är något jag ibland kan förundra mig över.
Att veta att du får ligga kvar i din säng och dra dig.
Du får se risig ut och gå med din onepice i stillhet utan jäkt och stim och bråttom iväg.
Du får läsa morgontidningen hur länge du vill.
Allt är möjligt.
Men då..
Då vaknar man i ottan och kan inte somna om.
Pigg som en lärka studsar man upp 04:30 på morgonen, hungrig, kaffesugen och absolut så finns inte en tillstymmelse av trötthet, eller vilja att ta det lugnt och bara slappa.
Att testa med att köra lite mindfullness och somna om är inte ens lönt för min kropp hade makten!
På något sätt hade den övertalat min hjärna och sagt :
- upp o hoppa.. Nu är det morgon tudelludellulle du !
Jag förundras över ens egna beteende?
Någon lösning har jag inte kommit på utan jag och hjärnan får helt enkelt vika oss för kroppens val!
Då slog det mig!!
Kroppen är sugen på att göra något.
Detta är ju bra tänkte jag och min hjärna!!
Hur ska vi kunna smida en plan mot kroppen utan att den vet om det?
Vi klurade ett tag och har nu kommit fram till att det är dax för mig att börja jobba lite!!
Mitt jag tog över och jag ligger nu här i min säng, nöjd över mitt beslut!
Jag kommer i den mån jag orkar att jobba!
Har tagit ett snack med chefen först givetvis och fick till svar:
- du är alltid välkommen att jobba. Men sätt inte upp några tider innan,utan kom och gå som du orkar!
Så nu tänker jag göra det.
Vet att det är många människor där ute som går hemma hela dagarna och jag vet att dom om några förstår hur tungt det är att vara hemma ..... Hela tiden!
Visst när jag är dålig så måste jag.
Men om man känner sig så där mitt i mellan som jag gör nu så blir jag så innerligt tacksam att jag får möjligheten att göra så här.
Jag har det helt enkelt jättebra.
Så nu kommer jag åka in och jobba lite, lagom!
Så länge min kropp, min hjärna och jag orkar!!!
Inga krav eller måsten utan bara för att hålla kontakt med verkligheten!
Slippa tänka på den här sjukdomen och mina behandlingar som ligger framför!
Bara vara JAG!
Tjing
Ninas iPhone
Att veta att du får ligga kvar i din säng och dra dig.
Du får se risig ut och gå med din onepice i stillhet utan jäkt och stim och bråttom iväg.
Du får läsa morgontidningen hur länge du vill.
Allt är möjligt.
Men då..
Då vaknar man i ottan och kan inte somna om.
Pigg som en lärka studsar man upp 04:30 på morgonen, hungrig, kaffesugen och absolut så finns inte en tillstymmelse av trötthet, eller vilja att ta det lugnt och bara slappa.
Att testa med att köra lite mindfullness och somna om är inte ens lönt för min kropp hade makten!
På något sätt hade den övertalat min hjärna och sagt :
- upp o hoppa.. Nu är det morgon tudelludellulle du !
Jag förundras över ens egna beteende?
Någon lösning har jag inte kommit på utan jag och hjärnan får helt enkelt vika oss för kroppens val!
Då slog det mig!!
Kroppen är sugen på att göra något.
Detta är ju bra tänkte jag och min hjärna!!
Hur ska vi kunna smida en plan mot kroppen utan att den vet om det?
Vi klurade ett tag och har nu kommit fram till att det är dax för mig att börja jobba lite!!
Mitt jag tog över och jag ligger nu här i min säng, nöjd över mitt beslut!
Jag kommer i den mån jag orkar att jobba!
Har tagit ett snack med chefen först givetvis och fick till svar:
- du är alltid välkommen att jobba. Men sätt inte upp några tider innan,utan kom och gå som du orkar!
Så nu tänker jag göra det.
Vet att det är många människor där ute som går hemma hela dagarna och jag vet att dom om några förstår hur tungt det är att vara hemma ..... Hela tiden!
Visst när jag är dålig så måste jag.
Men om man känner sig så där mitt i mellan som jag gör nu så blir jag så innerligt tacksam att jag får möjligheten att göra så här.
Jag har det helt enkelt jättebra.
Så nu kommer jag åka in och jobba lite, lagom!
Så länge min kropp, min hjärna och jag orkar!!!
Inga krav eller måsten utan bara för att hålla kontakt med verkligheten!
Slippa tänka på den här sjukdomen och mina behandlingar som ligger framför!
Bara vara JAG!
Tjing
Ninas iPhone
måndag 18 mars 2013
Hårfager del 1 Text....
Idag har jag bokat tid med en gullig person som är frisör.
Hon ska på Onsdag klippa av mitt långa hår och förbereda mig för det som kommer inom en vecka eller två!
Att hon sedan är så god och guldhjärtad är något jag ser i henne med lite tårar i ögonen och ett stänk av beundran för henne som person.
Helt utan kostnad ska jag bli omstylad!!
Det kommer bli spännande och jag ser fram emot det som ett barn!
Jag har fått kallelse till röntgen i Västervik den 25 mars.
Då ska de kolla hela kroppen.
Svar på denna röntgen kommer vi få den 4 april.
Västervik blev det för att det var så lång väntetid i Oskarshamn eller kalmar.
Fick till och med ett extra handskrivet brev där de förklarade varför det blev i Västervik och inte närmare.
Tror min onkologläkare har satt lite raketer i rumpan på dem... det gillar vi.
Denna tid innan vi får ett svar den 4 april kommer att vara tuff!!
Men jag gör som vanligt.
Kliver in i min glasbubbla och stannar där till den dagen klockan 10:00......
Tar en dag i taget.. lever nu..... Varje dag har ju en ny soluppgång.
________________________________________________________________________________
Idag vill jag skicka ut en tanke till alla.
En vädjan om att idag skicka kraft och tankar till en person.
En person som betyder mycker för mig och för andra runt denne.
Denna person har idag drabbats av det mest fruktansvärda som kan hända.
En nära och kärs bortgång!
Tanken ska ge denne kraft att få svar på sina frågor och på den orättvisa som nu helt oinbjudet visar sig.
Orättvisan i att någon får ta en annan människas liv och sedan smita från olyckan!!!
********************************************************************************
Må marken denna smitare går på alltid bränna hål i dess fötter!
Må smitaren aldrig finna lugnet någonsin igen!
Må smitaren leva ensam och kärlekslöst så länge denne lever!
Må smitaren aldrig få känna ömheten och kärleken från någon annan!
Må smitaren aldrig träffa MIG!!!!!!
********************************************************************************
Detta grymma jordeliv. Aldrig ska prövningarna sluta........
Tjing
lördag 16 mars 2013
Biverkningar...
Dessa biverkningar som man får av cyto är inte roliga..
Trötthet och ett konstant illamående..
Och när man sen börjar tänka på att detta ska pågå så länge till tappar man orken..
Man undrar hur man ska orka med hela vägen..
Hur ska man klara av denna trötthet som heter något speciellt enligt sköterskorna..
Man tänker att man orkar..
Man tar sats och börjar sakta resa sig och gå mot sitt mål..
Man inser halvvägs att detta kommer inte gå..
Man vänder tillbaka och tänker..
Jag tar det senare..
Visst det kommer blir bättre med tiden och det kommer att vara kanon precis innan man får nästa omgång i sig..
Det är då det händer..
Det där som man inte tror finns.
Det är då P kommer och lägger sin hand på min axel och säger...
Vi klarar det här..
Vi kommer fixa detta...
Ordet vi...
VI.....
Tänk att inte behöva bära bördan själv.
Att ha framförallt P men oxå alla andra runt mig just nu..
De tårar jag fällde just då var av ren lättnad..
Jag är ju faktiskt inte ensam...
Tjing
Trötthet och ett konstant illamående..
Och när man sen börjar tänka på att detta ska pågå så länge till tappar man orken..
Man undrar hur man ska orka med hela vägen..
Hur ska man klara av denna trötthet som heter något speciellt enligt sköterskorna..
Man tänker att man orkar..
Man tar sats och börjar sakta resa sig och gå mot sitt mål..
Man inser halvvägs att detta kommer inte gå..
Man vänder tillbaka och tänker..
Jag tar det senare..
Visst det kommer blir bättre med tiden och det kommer att vara kanon precis innan man får nästa omgång i sig..
Det är då det händer..
Det där som man inte tror finns.
Det är då P kommer och lägger sin hand på min axel och säger...
Vi klarar det här..
Vi kommer fixa detta...
Ordet vi...
VI.....
Tänk att inte behöva bära bördan själv.
Att ha framförallt P men oxå alla andra runt mig just nu..
De tårar jag fällde just då var av ren lättnad..
Jag är ju faktiskt inte ensam...
Tjing
torsdag 14 mars 2013
1/6
Det går alltid in vad man än vill!
Vill just nu inte prata om så mycket för jag mår riktigt illa!
Tabletter för medicinerna och medicin för tabletterna ......
Kan knappt hålla reda på alla piller jag har.
Tjing
onsdag 13 mars 2013
En kväll kvar till gifter...
Öm som attans men inget jämfört med operationen jag gjorde för 5 veckor sen..
Var till och med vaken under hela operationen... nästan...
Halvdrogad låg jag där och babblade om diverse saker som jag inte ens kommer ihåg..
Men jag kommer ihåg att jag informerade kirurgen om hur han skulle göra... ha ha..
Lite ironiskt är de då man ligger där och inte känner ett dugg.. samtidigt som man vet
att de är inne och rotar i ens inre.
Efter kom kirurgen ut och sade att det var trevligt att ha en patient som ville ha lite koll på läget..
Imorgon sker det...
Klockan 10 kommer jag sitta snällt i en fotölj och få det som jag fruktar mest..
Samtidigt som jag vet att det kommer göra mig gott, men där är jag inte i mina tankar än.
En sak i taget.
Tjing
tisdag 12 mars 2013
Port á cart
Nu kommer jag att göra det första steget innan jag får i mig alla gifterna.
Imorgon klockan 11:oo kommer jag att få en Port á cart inopererad.
Denna kommer att ligga precis under huden och fungerar som en port direkt in i mina vener.
Då cellgifter är väldigt kärlretande är det inte något man ger i armen.
Den placeras precis vid nyckelbenet och ser ut som en minihelikopterplatta....
Barnen reagerar mer och mer på vad som hända skall.. detta tror jag är för att vi pratar mycket om det och berättar vad som ska ske här framöver.
Förvånadsvärt nog är det jobbigaste för dem just nu att jag ska tappa håret...
Hade ett samtal med tjejerna idag och fick mig en chock om hur de kan uppfatta saker.
Lilla T -såg mitt gamla ärr på bröstet och frågade om det var där cancern varit förut.
Jag tittade ner och sa, ja där satt det innan...
Lilla T- och nu är det i lungan
Jag - ja det kan sätta sig var som helst i kroppen.
Lilla T - i lilltån med
Jag - hm.. jo kanske men det är inte så vanligt.
Lilla T - på näsan
Jag - lite småleende... ja det kan det.
Efter en liten stunds funderande och petande på sin egen kropp med pekfingret titta hon på mig och sa.....
Lilla T- vilken tur du har
Jag- ja ha.... ??? såg frågande på henne
Lilla T- tänk om du fått den i pannan.... det hade inte varit snyggt.....
Jag skrattade så tårarna rann och sa att jag verkligen hade haft tur för det hade inte varit snyggt.
Tillsammans skrattade vi sedan åt det och det var en skön känsla.
Barn har förmågan att dra en tillbaka till verkligheten.. helt underbart.
tjing
måndag 11 mars 2013
"Herr Cancer" tillbaka igen......
I slutet av oktober 2012 åkte jag in till akuten i Oskarshamn.
Efter några dagar med tryck över mitt bröst och svårt att svälja ville jag kolla det då det börjat väcka en rädsla i mig.
De misstänkte en propp i min lunga och skickade iväg mig på en röntgen.
När jag satt där i rummet och väntade på att läkare skulle komma in bad jag en stilla bön för att att det som nu har hänt inte skulle ske.
In kom läkaren och sa småleende:
- Det var ju skönt att det inte var en propp i lungan och inte heller något fel på ditt hjärta.
Men... vi har hittat en förändring i din lunga och kommer skicka en remiss för ytteligare
undersökning......................
Sen slutade jag att lyssna....
Min rädsla och skräck lyste inte igenom för jag insåg då att detta inte var bra.
Läkaren reste sig.. vände sig om, log lite tafatt och sa: - Lycka till!!!!
I chock gick jag ut till bilen... satte mig i förarsätet....
och skrek.....
från mitt inre och från min mun kom ljud jag inte hört förut....
nästa tanke som for genom mitt huvud var..
hur ska jag säga detta till min älskade P...
Med tårar rullande och ett försök att låta sansad ringde jag.
Sedan blev det ett evigt väntande på vad som skulle ske...
3 veckor senare fick jag en kallelse till Linköpings lasarett.
Den 7 november skulle jag göra en PET röntgen.
Sagt och gjort vi åkte dit gjorde röntgen....
Sen ingenting.....
och ingenting...
och väntan..
och rädslan...
Efter mycket detektivarbete fick jag reda på att det tydligen var Lung och allergi mottagningen i Kalmar som hade hand om mig...
Jag tog reda på deras nummer och ringde.
Pratade med en sköterska som knappt visste vad hon gjorde och till slut fick hon fram att hon hittat mina papper och skulle be en läkare ringa upp mig.
Jag som varit med förut vet att det innbär ett mindre bra svar från min röntgen....
Samtalet gjorde jag klockan 9 och vid 15 tiden ringde läkaren upp mig.
Vaga svar och oklara besked....
Jag blev frustrerad, arg och ledsen.. inget jag visade när jag pratade med honom.
Men det visade sig då att den där saken i lungan hade tagit åt sig av ämnet de sprutar in i en när man ska åka igenom tunneln....
Jag vet att om den tog åt sig av detta var det cancern som var tillbaka..
Men var det en ny sort eller var det från det gamla?
Inga svar fick jag utan han sa att nu skulle de i Linköping besluta om vad som skulle ske.
Det han visste var att de skulle göra en biopsi på den för att se vad det är.
Sen är allt lite luddigt...................
Jag vet att jag vid flera tillfällen ringde för att höra vad som hände och de gav mig varje gång vaga svar på vad som skulle ske...
Att sväva i ovisshet är inte roligt... och denna tiden var mycket jobbig.
Inte minst för mig men för alla runt om med.
I början av december ringde jag igen... utan att ha fått någon som helst information från dem och fick då reda på att de inte kunde göra en biopsi genom munnen för att tumören satt så illa till...
Sköterskan sa oxå att man i de papper hon hade, hade skrivit att en ny röntgen skulle göras en månad efter PET röntgen.....
VA!!!
Varför hade de inte alla andra gånger jag ringt sagt detta till mig... så att jag hade vetat vad som skulle hända...
Nej då låter de mig sväva i ovisshet.... Varför???
En dag efter detta fick jag hem en kallelse till röntgen. En vanlig CT utan kontrast i Oskarshamn.
Jag ringde och frågade varför de skulle göra ytterligare en... men de hade inget svar på varför utan sa att det hade de i Linköping sagt.
Den 15 dec åkte jag och röntga mig.....
Sen hände...
Ingenting....
Jag ringde dem den 19, 21 och den 23 december... för jag ville gärna ha svar på vad som skulle hända innan jul.
De svar jag fick under denna tid var.
-De kommer nog operera dig direkt för de når inte den via munnen.
-Läkaren har glömt att skicka remiss om operation till Linköping.
-Vi ringer dig i mellandagarna blir den 28 bra.
-Du kan nog inte räkna med ett svar så här innan jul.
- mm.... mm... mm
Ingen ringde mig den 28e fasst hon lovat....
Jag rinde och började jaga igen...
Den 8 januari ringde de från Kalmar och sa att det troligtvis kommer bli operation och att jag behövde göra en lungkapacitetskontroll inför detta. Och att inga beslut kunde tas innan jag gjort det...
Kasta mig in i bilen och körde till Kalmar och gjorde detta...
På vägen hem ringde de från Linköping och sade att det var på gång att jag skulle opereras.... och att jag skulle göra en lungkapacitetskontroll..... men det hade jag ju precis gjort och det var ju bra.
Sen drog jag och P på bröllopsresa en vecka till Kanarieöarna... Mycket skönt.
När vi kom hem förväntade man sig en kallelse till operation i brevlådan ... men icke...
Ännu en gång fick jag jaga på läkarna i Kalmar....
Denna gång ringde samma läkare mig igen och berättade att de misstänkte att det var cancer och att jag skulle snart in på operation...
Hur kan de göra så här mot en människa.... dåligt tycker jag....
Visst jag var glad för att de äntligen hade tagit ett beslut... men... denna väntan.... denna ovisshet.
Sen blev det att vänta igen...
Den 22 januari ringde de från thoraxavdelningen i Linköping och jag skulle läggas in den 24 januari för operation den 25....
Nu gick det undan........
Inskrivningen gick bra och operationen gick bra.. De sade att de tagit bort 20% av min högra lunga och med goda marginaler... denna information gav oss hopp om att vidare behandling inte skulle behövas.. Även kirurgen i Linköping sade att det troligtvis inte skulle behövas.
Vi var glada för detta för vidare behandling visste vi ju att det var cellgifter....
Operationen vill jag aldrig, någonsin uppleva igen...
Att ha dränage var det mest smärtsamma jag någonsin haft...
Det sög sig fast i min lungsida och orsakade offantliga smärtor.
Vid ett tillfälle tappade jag kontrollen över mig själv och skrek av ... smärta .. ångest.
5 sköterskor höll i mina armar och ben medan en annan tillkalla narkosläkare...
Efter 2 doser morfin lugnade jag mig någorlunda och kunde prata igen...
De ord jag skrek under tiden smärtan var hade hela avdelningen hört och nästa gång jag var ute i korridoren bad jag om ursäkt att jag skrämt dem....
Det jag minns mest är sköterskan, som även hon hette Nina stod framför mig och stirrade mig i ögonen och skrek tillbaka till mig..... - DU KOMMER INTE DÖÖÖ!!!!!!!!!
Vilket jag just då skrek högt att jag skulle....
De hade redan beslutat att dränaget skulle tas bort då jag hade gjort en röntgen någon timme innan och allt såg bra ut...
Jag fick 2 val av narkosläkaren.... antingen ha kvar dränaget och vänta till senare på kvällen då de kunde söva ner mig och ta bort det..
eller ta det på en gång....
Sköterskan Nina stod även där och jag frågade henne...
eftersom jag nu kände att jag litade på hennes ord...
- gör det ont att dra ut den här nu på en gång!!?
-är det du som gör det?
Hon sa att det var hon som skulle göra det....
2 minuter senare var dränagehelvetet borta....
Hela min kropp tog en lättnande suck...
det var så skönt att det nu äntligen var borta...
Jag kände mig fri som en fågel...
När alla gått ut från mitt rum och jag var ensam...
grät jag.......
Varför jag...
Varför ska jag behöva gå igenom sånt här ,,,,
På 4e dagen fick jag åka hem igen... det var skönt att komma hem och jag hade aldrig klarat mig om inte P hade pysslat om mig som han gjorde.
Jag var som en skalbagge... hamnade jag på rygg så låg jag där... hade inte en chans att ta mig upp utan hjälp...
För varje vecka som gick blev det bättre givetvis.
Efter ca 4 veckor, den 25 februari rinde jag igen Kalmar Lung och allergimottagning för att höra om svar kommit in.... men inget...
Berättade även att det lät som det fräste och bubblade i min lunga när jag andades...
Den 27e ringde tillbaka och sade att läkaren ville träffa mig.... den 28e.. för att kolla upp bubblandet..
Den 28 åkte jag in, gjorde ytterligare en röntgen.
Jag hade lite vatten i lungan men det var ingen fara så det fick vara kvar..
Läkaren tittade på mig och sa...
Vi har fått dina svar idag...
Han sade att det var en Metastas ....
jag blev ju överlycklig för det hade ju kirurgen sagt att om det var en metastas så skulle ingen mer behandling behövas....
Jag hoppa omkring och var glad över detta... när jag väl sansat mig lite så såg jag att läkaren inte såg lika glad ut som jag...
Och så sa han....
- sätt dig ner ... jag har inte pratat klar....
Iskall ända in imagen satte jag mig ner och fick höra det jag absolut inte ville höra...
Igen det där ordet.... troligtvis....
-troligtvis kommer du få cellgifter....
- nu kommer det att gå fort...
Ok tänkte jag... det finns fortfarande en chans att jag slipper....
Den 4 mars damp det ner en kallelse till Cytostatikaavdelningen i Kalmar..
Den 8 mars skulle jag dit... ta prover den 6....
Mina tankar for fram och tillbaka... men... men han sa ju bara troligtvis...
Den 7e ringde de från cytostatikaavdelningen och flyttade fram min tid en timme... och då passade jag på att fråga..
Blir det cellgifter...
Trots att jag inte ville ha svaret... lyssnade jag och hoppades...
men hon sa... Ja det kommer du att få....
Min förtvivlan jag kände just då kan jag inte beskriva med ord.....
Den 8 mars åkte jag och P in till Kalmar...
Vi fick mycket information och fick höra sånt som vi egentligen inte ville höra.
Jag ska få cellgifter igen...
Neeeeeej!!!!
3 omgångar med tre veckors intervaller.... då får jag 3 olika cellgifter samtidigt... förra gången fick jag bara 2 av dessa.....
Inte nog med det så ska jag även få ytterligare ett cellgift 3 ggr till med 3 veckors intervaller....
totalt 19 veckors behandling.... 6 gånger .... Huga....
Informationen vi fick var även att det var en dottertumör istället för en metastas... dessa 2 är i stort sett samma sak förutom att en dottertumör kan sprida sig.... inte bra och inte roligt att höra...
Onkologläkaren satt faktiskt och var upprörd över att de låtit detta ta så lång tid innan jag kommit in för operation och att jag inte kommit i deras vård tidigare...
Onkologläkaren sade oxå att de ska göra en totalkontroll av alla mina innre organ för att utesluta .....
Jag vill inte ens skriva det....
Men nu väntar vi på röntgen och håller tummarna och kör igång med att skicka in armén för att ta kål på allt det onda i mig...
Och här är jag nu...
Förskräckt och skiträdd för vad som komma skall.....
På torsdag får jag min första omgång....
Nu sätter jag mig i båten och åker med....
Har liksom inget annat val....
Tjing
Efter några dagar med tryck över mitt bröst och svårt att svälja ville jag kolla det då det börjat väcka en rädsla i mig.
De misstänkte en propp i min lunga och skickade iväg mig på en röntgen.
När jag satt där i rummet och väntade på att läkare skulle komma in bad jag en stilla bön för att att det som nu har hänt inte skulle ske.
In kom läkaren och sa småleende:
- Det var ju skönt att det inte var en propp i lungan och inte heller något fel på ditt hjärta.
Men... vi har hittat en förändring i din lunga och kommer skicka en remiss för ytteligare
undersökning......................
Sen slutade jag att lyssna....
Min rädsla och skräck lyste inte igenom för jag insåg då att detta inte var bra.
Läkaren reste sig.. vände sig om, log lite tafatt och sa: - Lycka till!!!!
I chock gick jag ut till bilen... satte mig i förarsätet....
och skrek.....
från mitt inre och från min mun kom ljud jag inte hört förut....
nästa tanke som for genom mitt huvud var..
hur ska jag säga detta till min älskade P...
Med tårar rullande och ett försök att låta sansad ringde jag.
Sedan blev det ett evigt väntande på vad som skulle ske...
3 veckor senare fick jag en kallelse till Linköpings lasarett.
Den 7 november skulle jag göra en PET röntgen.
Sagt och gjort vi åkte dit gjorde röntgen....
Sen ingenting.....
och ingenting...
och väntan..
och rädslan...
Efter mycket detektivarbete fick jag reda på att det tydligen var Lung och allergi mottagningen i Kalmar som hade hand om mig...
Jag tog reda på deras nummer och ringde.
Pratade med en sköterska som knappt visste vad hon gjorde och till slut fick hon fram att hon hittat mina papper och skulle be en läkare ringa upp mig.
Jag som varit med förut vet att det innbär ett mindre bra svar från min röntgen....
Samtalet gjorde jag klockan 9 och vid 15 tiden ringde läkaren upp mig.
Vaga svar och oklara besked....
Jag blev frustrerad, arg och ledsen.. inget jag visade när jag pratade med honom.
Men det visade sig då att den där saken i lungan hade tagit åt sig av ämnet de sprutar in i en när man ska åka igenom tunneln....
Jag vet att om den tog åt sig av detta var det cancern som var tillbaka..
Men var det en ny sort eller var det från det gamla?
Inga svar fick jag utan han sa att nu skulle de i Linköping besluta om vad som skulle ske.
Det han visste var att de skulle göra en biopsi på den för att se vad det är.
Sen är allt lite luddigt...................
Jag vet att jag vid flera tillfällen ringde för att höra vad som hände och de gav mig varje gång vaga svar på vad som skulle ske...
Att sväva i ovisshet är inte roligt... och denna tiden var mycket jobbig.
Inte minst för mig men för alla runt om med.
I början av december ringde jag igen... utan att ha fått någon som helst information från dem och fick då reda på att de inte kunde göra en biopsi genom munnen för att tumören satt så illa till...
Sköterskan sa oxå att man i de papper hon hade, hade skrivit att en ny röntgen skulle göras en månad efter PET röntgen.....
VA!!!
Varför hade de inte alla andra gånger jag ringt sagt detta till mig... så att jag hade vetat vad som skulle hända...
Nej då låter de mig sväva i ovisshet.... Varför???
En dag efter detta fick jag hem en kallelse till röntgen. En vanlig CT utan kontrast i Oskarshamn.
Jag ringde och frågade varför de skulle göra ytterligare en... men de hade inget svar på varför utan sa att det hade de i Linköping sagt.
Den 15 dec åkte jag och röntga mig.....
Sen hände...
Ingenting....
Jag ringde dem den 19, 21 och den 23 december... för jag ville gärna ha svar på vad som skulle hända innan jul.
De svar jag fick under denna tid var.
-De kommer nog operera dig direkt för de når inte den via munnen.
-Läkaren har glömt att skicka remiss om operation till Linköping.
-Vi ringer dig i mellandagarna blir den 28 bra.
-Du kan nog inte räkna med ett svar så här innan jul.
- mm.... mm... mm
Ingen ringde mig den 28e fasst hon lovat....
Jag rinde och började jaga igen...
Den 8 januari ringde de från Kalmar och sa att det troligtvis kommer bli operation och att jag behövde göra en lungkapacitetskontroll inför detta. Och att inga beslut kunde tas innan jag gjort det...
Kasta mig in i bilen och körde till Kalmar och gjorde detta...
På vägen hem ringde de från Linköping och sade att det var på gång att jag skulle opereras.... och att jag skulle göra en lungkapacitetskontroll..... men det hade jag ju precis gjort och det var ju bra.
Sen drog jag och P på bröllopsresa en vecka till Kanarieöarna... Mycket skönt.
När vi kom hem förväntade man sig en kallelse till operation i brevlådan ... men icke...
Ännu en gång fick jag jaga på läkarna i Kalmar....
Denna gång ringde samma läkare mig igen och berättade att de misstänkte att det var cancer och att jag skulle snart in på operation...
Hur kan de göra så här mot en människa.... dåligt tycker jag....
Visst jag var glad för att de äntligen hade tagit ett beslut... men... denna väntan.... denna ovisshet.
Sen blev det att vänta igen...
Den 22 januari ringde de från thoraxavdelningen i Linköping och jag skulle läggas in den 24 januari för operation den 25....
Nu gick det undan........
Inskrivningen gick bra och operationen gick bra.. De sade att de tagit bort 20% av min högra lunga och med goda marginaler... denna information gav oss hopp om att vidare behandling inte skulle behövas.. Även kirurgen i Linköping sade att det troligtvis inte skulle behövas.
Vi var glada för detta för vidare behandling visste vi ju att det var cellgifter....
Operationen vill jag aldrig, någonsin uppleva igen...
Att ha dränage var det mest smärtsamma jag någonsin haft...
Det sög sig fast i min lungsida och orsakade offantliga smärtor.
Vid ett tillfälle tappade jag kontrollen över mig själv och skrek av ... smärta .. ångest.
5 sköterskor höll i mina armar och ben medan en annan tillkalla narkosläkare...
Efter 2 doser morfin lugnade jag mig någorlunda och kunde prata igen...
De ord jag skrek under tiden smärtan var hade hela avdelningen hört och nästa gång jag var ute i korridoren bad jag om ursäkt att jag skrämt dem....
Det jag minns mest är sköterskan, som även hon hette Nina stod framför mig och stirrade mig i ögonen och skrek tillbaka till mig..... - DU KOMMER INTE DÖÖÖ!!!!!!!!!
Vilket jag just då skrek högt att jag skulle....
De hade redan beslutat att dränaget skulle tas bort då jag hade gjort en röntgen någon timme innan och allt såg bra ut...
Jag fick 2 val av narkosläkaren.... antingen ha kvar dränaget och vänta till senare på kvällen då de kunde söva ner mig och ta bort det..
eller ta det på en gång....
Sköterskan Nina stod även där och jag frågade henne...
eftersom jag nu kände att jag litade på hennes ord...
- gör det ont att dra ut den här nu på en gång!!?
-är det du som gör det?
Hon sa att det var hon som skulle göra det....
2 minuter senare var dränagehelvetet borta....
Hela min kropp tog en lättnande suck...
det var så skönt att det nu äntligen var borta...
Jag kände mig fri som en fågel...
När alla gått ut från mitt rum och jag var ensam...
grät jag.......
Varför jag...
Varför ska jag behöva gå igenom sånt här ,,,,
På 4e dagen fick jag åka hem igen... det var skönt att komma hem och jag hade aldrig klarat mig om inte P hade pysslat om mig som han gjorde.
Jag var som en skalbagge... hamnade jag på rygg så låg jag där... hade inte en chans att ta mig upp utan hjälp...
För varje vecka som gick blev det bättre givetvis.
Efter ca 4 veckor, den 25 februari rinde jag igen Kalmar Lung och allergimottagning för att höra om svar kommit in.... men inget...
Berättade även att det lät som det fräste och bubblade i min lunga när jag andades...
Den 27e ringde tillbaka och sade att läkaren ville träffa mig.... den 28e.. för att kolla upp bubblandet..
Den 28 åkte jag in, gjorde ytterligare en röntgen.
Jag hade lite vatten i lungan men det var ingen fara så det fick vara kvar..
Läkaren tittade på mig och sa...
Vi har fått dina svar idag...
Han sade att det var en Metastas ....
jag blev ju överlycklig för det hade ju kirurgen sagt att om det var en metastas så skulle ingen mer behandling behövas....
Jag hoppa omkring och var glad över detta... när jag väl sansat mig lite så såg jag att läkaren inte såg lika glad ut som jag...
Och så sa han....
- sätt dig ner ... jag har inte pratat klar....
Iskall ända in imagen satte jag mig ner och fick höra det jag absolut inte ville höra...
Igen det där ordet.... troligtvis....
-troligtvis kommer du få cellgifter....
- nu kommer det att gå fort...
Ok tänkte jag... det finns fortfarande en chans att jag slipper....
Den 4 mars damp det ner en kallelse till Cytostatikaavdelningen i Kalmar..
Den 8 mars skulle jag dit... ta prover den 6....
Mina tankar for fram och tillbaka... men... men han sa ju bara troligtvis...
Den 7e ringde de från cytostatikaavdelningen och flyttade fram min tid en timme... och då passade jag på att fråga..
Blir det cellgifter...
Trots att jag inte ville ha svaret... lyssnade jag och hoppades...
men hon sa... Ja det kommer du att få....
Min förtvivlan jag kände just då kan jag inte beskriva med ord.....
Den 8 mars åkte jag och P in till Kalmar...
Vi fick mycket information och fick höra sånt som vi egentligen inte ville höra.
Jag ska få cellgifter igen...
Neeeeeej!!!!
3 omgångar med tre veckors intervaller.... då får jag 3 olika cellgifter samtidigt... förra gången fick jag bara 2 av dessa.....
Inte nog med det så ska jag även få ytterligare ett cellgift 3 ggr till med 3 veckors intervaller....
totalt 19 veckors behandling.... 6 gånger .... Huga....
Informationen vi fick var även att det var en dottertumör istället för en metastas... dessa 2 är i stort sett samma sak förutom att en dottertumör kan sprida sig.... inte bra och inte roligt att höra...
Onkologläkaren satt faktiskt och var upprörd över att de låtit detta ta så lång tid innan jag kommit in för operation och att jag inte kommit i deras vård tidigare...
Onkologläkaren sade oxå att de ska göra en totalkontroll av alla mina innre organ för att utesluta .....
Jag vill inte ens skriva det....
Men nu väntar vi på röntgen och håller tummarna och kör igång med att skicka in armén för att ta kål på allt det onda i mig...
Och här är jag nu...
Förskräckt och skiträdd för vad som komma skall.....
På torsdag får jag min första omgång....
Nu sätter jag mig i båten och åker med....
Har liksom inget annat val....
Tjing
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)