Att våga njuta av livet är inte lätt när man vet hur snabbt det kan förändras..
Att alltid ha rädslan i sig att om jag är för lycklig kan det ta slut..
När ska jag sluta vara rädd för att försvinna från detta jordeliv..
När kan jag börja leva igen som jag gjorde innan jag blev sjuk.
Kommer jag någonsin att göra det..?
Varje motgång är ju en lärdom..
Men jag har lärt mig tillräckligt nu och vill inte vara rädd längre.
Jag vill inte ha någon ångest..
Att få vakna varje dag är för mig en belöning.
Att få krama någon är en fröjd.
Att få se mina barn friska och roligt lekande är underbart.
Att få ha det så bra som vi har det är en förmån..
Livet är en balansgång på en skör tråd..
Så länge du håller balansen och går längs din väg ler livet.
Min älskade moster har blivit en ängel.
Den förbannade cansern tog över..
Smärtan och saknaden efter henne får mig att sjunka ner i mina tankar.. djupare än förut.
Att inse vilken tur man haft och att sen försöka omfamna den lyckan är inte lätt när ens hjärta tyngs ner av sorg.
Jag saknar dig.
En dikt till dig....
_____________________________________________
Att se en vacker ros i all sin prakt och att sedan få se den vissna.
Att minnas dess kronblad och underbara doft.
Att tänka på alla de frön den spred.
Att bära med sig och minnas det rosen visade, det den fick en att uppleva med dess
underbara skönhet.
Att titta mot dess tidigare plats och vant tro att den står kvar.
Att då minnas dess prakt och bästa tid.
För alltid.
Vila i frid du älskade moster.
__________________________________________
tjing
