Börjar idag äta mina nya mediciner..
De ska jag tugga i mig i fem år..
Gjorde misstaget att läsa biverkningarna....
På själva pillerburken står det:
1 tablett dagligen för att förebygga tumörsjukdom..
Biverkningarna var inte något att leka med.
Mina ögon tårades och jag insåg att all den glädje jag känt för att cellgiftsbehandlingen var över bara försvann...
Det blev så tydligt för mig, rent plötsligt...
Det tar aldrig slut, inte någonsin...
Nu ska jag äta sånt som får mig att må dåligt... igen...
jag som trodde att allt var över..
Men visst jag ska se det från den ljusa sidan...
Det är ju BARA 5 år...
Jag ska ju BARA leva med svullnad i leder..... illamående... huvudvärk.... större risk att drabbas av blodproppar.... mm mm mm
Jag har fått nog..
Den lilla gnista jag hade slocknade och jag hade inte förmågan att hålla gråten tillbaka inför mina barn..
De tittade förundrat på mig och undrade hur det var med mig..
Mitt svar till dem var....
Jag vill inte mer...
Jag vill inte få mer mediciner..
Min äldsta sa:
Men mamma, det finns ingen läkare i världen som kan tvinga dig.
Du kan välja själv!
Jag sa:
Men om jag inte tar dem kanske det kommer tillbaka...
Han sa:
Men mamma, det gör det inte :)
Med ett stort leende gav han mig det svaret... det självklara för honom.
Det jag helst skulle vilja göra just idag är att sätta mig i en glasbubbla och sväva iväg...
Långt ...
Långt..
Långt...
Bort från den bistra verklighet jag så brutalt blev medveten om igen.
Nu blickar jag fram emot 4 veckors ledighet...
Det ska få hålla humöret upp just nu...
Tjing
