optimist

Jag har alltid försökt ... eller för det mesta velat se allt det goda i allt och även se de ljusa stunderna...

Det gör jag även nu och jag vet att jag kommer att fixa detta...inga problem..

Men det är lite svårt när man själv tänker som man gör nu att ta in när någon säger till en :

- det var ju alla fall inte en aggresiv sort..var glad för det..

visst f.. är jag glad för det... jätteglad.. men det hjälper liksom inte.. jag är ju här nu och jag har cancer.. sluta bagatellisera det..

Uch... nu känner jag mig hemsk..

Jag vet att alla bara vill att jag ska vara stark och possitiv... och det är jag absolut..
men det går inte att beskriva hur man känner riktigt.

Tänk att man har en sjukdom. En sak som växer i en, som kan göra att man kan om det går illa lämna detta jordeliv, det går inte att med ord beskriva hur detta känns. Och framför allt går det inte beskriva den maktlöshet som man känner.. jag kan inte göra något... inte ett dugg.. för att det självmant bara ska försvinna..

Det är så svårt att hålla de hemska tankarna borta... men jag lyckas för det mesta göra det utan några större problem. Men iblan kommer de.. smygande upp längs ryggraden och in i mitt huvud.. man leker med tanken ... och så tänker man...

Kolla vilket underbart vackert träd.. så är allt bra igen.

Puts borta är alla hemska tankar..

Nej mina vänner jag lär inte deppa sönder mig och jag är tacksam för allt fint stöd jag får.. men ibland.. bara ibland kan jag inte låta bli att vara lite negativ...

Tjing