onsdag 6 februari 2008
Inget speciellt....
har egentligen hänt idag... går i väntans och frågornas tid.. Känner en innerlig längtan tills i morgon då jag får veta mer.. slipper famla i mörkret och har liksom då något konkret att gå på. Vad som kommer att hända och när........ Operation vet jag ju att det blir, men blir det hela konkarongen eller bara en liten tårtbit?? Är det en "in situ" eller en riktigt elak sak med metastaser?? cancer in situ= En cancer tumör som växer på plats och brukar inte bilda metastaser. Om den inte får sitta för länge vill säga.. Men man kan kort säga att det är en sådan jag hoppas på... då är det bara bort med den och så blir det så klart strålning och lite hormonmediciner.... och jag lär dra en lättande suck över att jag slipper ta cellgifter... En riktig elaking tror jag inte jag behöver berätta för er vad det är.... Snart vet jag .. snart kan jag rikta in mig på något... snart får jag vet vad jag ska ta kål på... snart ... snart.. snart... Annars mår jag bra. Jag är liksom inte sjuk utan jag har ju en sjukdom. Alla stöttar mig jättefint och det känns bra, mycket bra. Känns lite mindre ensamt då... Min älskade vän C är helt fantastiska..... att hon orkar höra mitt gnäll.. Men samtidigt har jag all rätt i världen att gnälla just nu.... för fast man egentligen inte får så tycker jag synd om mig själv... Varför jag,,, varför inte den där elaka tanten som ändå är över 100 år och gör livet till pest för alla... varför inte den där som valt att knarka ihjäl sig... Nääääää.. nu är det slutgnällt... det hjälper liksom inte att sätta sig ner i ett hörn och tycka synd om sig själv... det är bara att ta tjuren vid hornen och börja slåss... tjohoooooo... här kommer jag,,, se upp du elaking där inne i bröstet... tjing
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bara gnäll hur mycket du vill!!
Gnäll gnäll, gnäll.....
du har all rätt att få göra det utan att någon i hela världen ska säga ett knyst om det.
Du kommer att finnas i mina tankar hela dagen imorgon, var så säker!
Puss med kärlek i massor
Moster
Hej Nina!
Jag sitter här och gråter när jag läser detta! Hur FAN är det möjligt!??Om du fortfarande är den Nina som jag kände förut, så vet jag att du och din familj klarar det här.Du har alltid varit stark och klarat av det mesta, men du måste få vara svag oxå!Jag tänker mycket på dig och din familj.
MÅNGA kramar från Helen
Skicka en kommentar