Som en snigel

Nu känner jag mig som en snigel
ont i alla leder men jag kämpar på.


Har funderat över detta med tankens kraft igen, och undrar hur man lär sig att leva med tanken att livet inte blir så långt som man först trodde.


När andra planerar att --- när jag blir pensionär-- planerar jag själv att sluta pensionsspara.
Hur ska man veta om hur mycket man kommer hinna med.
Vad ska jag prioritera?


Det är ju givet att jag ska prioritera mina egna känslor och de tankar som kommer hos mig.
Men är det värt att kämpa om ingen annan vill kämpa med en.
Hur länge ska man dra i trådar och försöka förändra när den som står på andra sidan inte vill förstå.


Hur söker man nya utmaningar, hur hittar man lusten att göra det just nu.
Hur ska man göra om man vill söka sig till något annat jobb eller en utbildning.
Måste man stanna upp bara för att man har fått obotlig cancer.
Är det lönt att ens planera för något nytt när man inte kan garantera sin egen hälsa...


Nä så är det ju inte och givetvis ska man ju söka framåt.
Men jag börjar inse att jag inte kan fortsätta söka framåt för där i framtiden vill jag inte vara just nu.


Nu vill jag bara vara här, precis här där jag kan påverka min kropp och röra på mig som alla andra.
Jag vet att jag kommer att få ta mediciner i resten av mitt liv.
Mediciner som kommer ge mig biverkningar som gör att jag inte kan göra allt jag vill.
Hur ska man med tankens kraft kunna styra det??????


Tjing