Satt igår och tittade på Cancergalan.
Som så många andra blir jag rörd av deras historier men jag har svårt för en sak...
Deras historier är så lika min..
Med blandad förundran och rädsla inser jag att jag är en av dem.
En av dem som kanske inte får vara här så länge som jag hade önskat.
Samtidigt som jag får en otrolig tacksamhet till livet får jag också en
känsla av att jag inte kommer att hinna med.
Tänk om jag missar att säga saker till personer i min närhet.
Tänk om jag inte suger in alla de positiva sakerna jag får av människor utan bara suger in allt det negativa som detta mörka för med sig.
Jag har givetvis ett val
Ett val att inte titta på det mörka
Men att leva precis som vanligt det kan jag inte längre....
2 kommentarer:
Hej så fina ni är! Du och pojkarna! Du är en av dom, på så vis att du / ni vet att ni inte kan ta någonting för givet. Egentligen är vi alla en av dom. Ingen kan ta något för givet. Det är bara vi som inte har fått diagnosen cancer som inte har förstått det. Insikten att man inte kan ta något för givet och kan ha sina dagar räknade är både en förbannelse, men också en välsignelse. Man upplever allt bra i livet hundra gånger starkare, vill jag påstå. Om man inte vet: det här har jag, det här kommer jag att ha imorgon så är man mycket mer tacksam. Och samtidigt livrädd.. Jag önskar att du kunde få känna dej trygg! Att vi alla kunde känna oss trygga. Men så ser ju inte livet ut. Det är skoningslöst. Alla drabbas på ena eller andra sättet. Gör en rolig /mysig sak per dag. En film, en promenad, en fruktsallad mm och fyll livet med så många kramar och skratt du kan! Och sluta Aldrig kämpa!
fint skrivet...
Det är sant som du skriver att det är både en välsignelse och en förbannelse i det och jag lovar jag ska aldrig sluta kämpa :)
Skicka en kommentar