Det var länge sedan jag satte mig ner och skrev här.
Nu känns det som jag har en anledning till att göra det igen.
2013 var ett omtumlande år med operationer och cellgifter igen för att den där jävla cancern hade bestämt sig för att sätta sig i min högra lunga.
Tänkte dock att det var över där och att jag nu skulle få möjligheten att leva ett liv utan skräck.
Utan oro att dö eller behöva lämna jordelivet tidigare än vad jag själv hade planerat.
På våren 2016 hittade de lite markeringar på en CT röntgen de gjorde och jag trodde att jag fått ny cancer i min vänstra lunga denna gång.
Iväg till Linköping och gjorde en PET röntgen.
Och så den här eviga väntan på svar då....
När jag får svar är det bra och det visade inte att det var cancer.
Men... detta förbannade men... de hade sett något i mitt bröstben..
Ahhhh i mitt skelett.....
Just där och då vill jag inte ta i just den frågan utan jag ville glädjas åt det glada beskedet om min lunga... vilket jag gjorde.
Sen på hösten kom kallelsen till skelettscinten
Gjorde röntgen och det visade sig att det var något där.. väntan igen och sedan in för att göra en biopsi på skiten i bröstbenet..
Detta gjorde de och den 17 nov 2016 fick jag veta att jag har obotlig cancer i mitt skelett.
Har nu påbörjat medicinering för att hålla skiten i schack ...
Men hur tar man hand om alla de hjärnspöken som uppkommer med ett besked som detta.
Hur lär man sig att leva med detta...
Man är så illa tvungen och jag gör det men hur ska jag kunna hålla ihop min hjärna med allt som snurrar runt just nu.
Den 11/1 2017 kommer jag att få min första omgång av det där i påsen.
Har inte lagt det på minnet.. vilket jag i och för sig inte gör med några mediciner..
Det som kommer orsaka smärtor i min kropp...
Inte cellgifter dock men ändå.
Vet ej när nästa röntgen ska göras... och jag är helt enkelt skiträdd.
Tjing
4 kommentarer:
Önskar jag kunde ta hand om dina spöken så du iaf slapp dem ❤
Tack fina ❤
Älskade vän! Jag har hela tiden sagt att du kommer att bli frisk! Nu känns det som jag har lurat dej.. Men jag har verkligen känt att du har många år kvar! Annars skulle jag aldrig ha sagt så. Det känner jag fortfarande. Du ska inte kasta in handduken! Du ska leva! Du behövs! Dina barn behöver dej! Ge Inte upp!självklart kommer tvivel blandat med hopp och nytt tvivel igen. Men tänk såhär när det är för tufft: nu sätter jag bara den ena foten efter den andra. Jag ler när jag orkar det. Fyller mitt och familjens liv med så mycket positivt jag förmår och tillåter mig att gråta och vara rädd när dom känslorna kommer. Vem hade inte gråtit? Vem hade inte varit livrädd!?!
Men du är här! Idag!
Nu finns du! Och vi andra finns idag.. imorgon vet vi inte något om.. det ända vi kan göra är att försöka ta hand om våra kroppar och om varandra. Du är en kämpe! Om cancerskiten har bestämt sig för att hänga med.. fine! Låt skiten sitta där. Ta dina mediciner och stärk din kropp! Mer och mer och mer! Du är ingen vek svag liten människa! Du är stark och kraftfull! Och har många fler friska celler än de sjuka! Du kommer att finnas med länge till! Planera nåt roligt! En efterlängtad semester eller nåt annat kul! Vi tror på att du kommer att lyckas besegra skiten till slut! Du om någon! Glöm inte att bland alla som fick cancer så finns väldigt många överlevare! Och du kan precis lika gärna vara en av dom! Många många kramar
Låter som en bra ide. en dag i taget och planera något kul :)
Skicka en kommentar