nu var det gjort... 50% kvar...

Nu har jag fått i mig de där påsarna ..
Var inte lika nervös som första gången och C var med mig och höll mig sysselsatt..
Stackars C..
Där springer hon för min skull ut och hämtar kaffe ..
Sen har vi hittat något som var super gott..
Digestivekex med räkost på..
Ni anar inte vilken lyx det är att sitta och dricka kaffe i plastmuggar och äta dessa delikata digestivekex..
det är som en liten picknick och den får mig att glömma det där som sakta men säkert rinner i mig..
Nu är jag, som man kallar det i sjukhusvärlden "coritsonspeedad" så just nu mår jag ganska så bra..
Men tyvärr så vet jag att snart får ja ta de där illamående tabletterna och deras biverkningar på magen..
Men det är de värda..
allt för att slippa kräkas...
huga miga..

Igår ramlade jag ner i det svarta hålet...
Långt ner..
Jag satt på huk i duschen och grät..
Medan vattnet strilade ner över mitt snart kala huvud..
Satt jag där och fick sån ångest att det gjorde ont ända in ...
där inne där jag för tillfället inte vill känna något ..
inte ett dugg..
jag satt där med två händer fulla med hår...
Och varje gång jag tog ett tag med handen föll det bara mer hår..
visst var jag beredd på att tappa håret..
visst visste jag att det skulle ske..
men jag hade inte en aning om att det skulle kännas så svårt att förlora det..
att förlora lite av sin egen identitet...
Att veta att man kommer att gå hårlös ett bra tag innan man kommer att känna sig som sig själv igen..
innan jag blir den gamla nina i håret..
Det kommer att ta tid att lära sig titta sig i spegeln och tycka att man ser ok ut..
Det kommer att ta tid innan jag vågar se mig ordentligt i spegeln igen utan att tänka..
där står ju en sån där cancerpatient...

Bad därför om en remiss till perukmakaren...
Och fick en snabb tid så jag ska dit imorgon vid 12 tiden..
Tror ändå att det kommer att kännas lite bättre med en kaluffs på huvudet oavsett om det är mitt eget eller inte...

Att förlora håret är jobbigt..
men jag vet att det är så..
jag kan ju liksom inte slippa det på något sätt..
därför accepterar jag det nu..
och går vidare och fixar så att det kommer att kännas i alla fall lite bättre än nu..
det är som med allt när det gäller cancern..
jag har ju inget val...
jag kan inte bestämma själv..
så det är bara att åka med och säga till mig själv att allt kommer att gå fin fint..
för det kommer det..
om ett tag..
om ett litet tag..

tjing