Håret...

Nu var det dax då..
Håret faller..
Inte tar jag det med den ro som jag trodde att jag skulle göra..
Känner lite panik över att jag kommer att bli skallig..
Samtidigt som jag är lite fundersam och nyfiken på hur det kommer att kännas..

Det jobbiga nu är när jag drar handen genom håret får jag med mig en hel toffs med hår..
Inte trodde jag att det skulle ramla så mycket på en gång..
Och så snabbt..
Men som vanligt har jag gått runt i min egen lilla värld och liksom puttat det framför mig..

När jag satt framför tv:en igår här hos mamsen satt jag utan att tänka på det och drog i mitt hår...
Efter en stund hade jag en liten hög framför mig..
mamsen sa..
- nina, sluta nu.... även om jag inte visar något så är det jättejobbigt att se dig sitta och tappa hår så där...

Då insåg jag att det är nu..
det är nu ..
det blir verkligt för alla andra..
Det är nu de kommer att se att jag..
nina...
HAR CANCER..

Det är nog svårt för andra att se mig..
För även om jag tror att jag inte visar något så ser ju mina närmaste hur jag egentligen lider..
Lider inom mig..
Inne i min egen lilla bubbla..

Man håller sin lilla fasad uppe...
Så att alla andra ska må bra.. och känna att det är ju som vanligt.
Det är ju egentligen som vanligt.. förutom min sjukdom..
Men visst..
Snart är jag frisk igen och då kommer jag själv glömma hur jag egentligen mådde.

Är lite deppig just nu..
Ser inte fram emot nästa cyto... bävar för det ..
Men det kommer säkert att gå bra..
Jag överlever ju...
Men biverkningarna hade jag kunnat vara utan..

Ska försöka dra mig upp ur hålet..

Idag ska jag åka till några vänner här i storstaden, de ska få träffa mina små underverk..
det ska bli trevligt..

Imorgon ska vi åka hem igen...

tjing