resa trots mag...

Det blev en släng för min make med ..
men jag och äldsta sonen klarade oss någorlunda ur det hela..

Det blev i alla fall att packa sig iväg och köra ner till skåneland för en trevlig påsk..
Och det blev det och lite till..

Kan ändå inte sluta att tänka på att det är kanske sista gången på länge de får se mig så pigg och med alla hår kvar på huvudet..
Det sköna var dock att det nog inte var någon annan som tänkte på det...
inte vad jag märkte i alla fall...
Många frågor och peptalk fick jag..

Har just nu ett berg av godis hemma...
någon som vill ha??!!!!
Snacka om att mina små killar blir bortskämda..
De får så mycket fint och framför allt massor med godis..
Helt otroligt... hur stora påskägg finns det egentligen...

I söndags var vi på tekniska museet i malmö...
Hade inte en aning om att det kunde vara så kul att gå på museet..
Det var ju nästan så att tiden inte räckte till..
Vi sprang nästan mellan allt för att hinna med...
Så jag kan garanterat säga att jag ska tillbaka dit igen... kanon kul...

Sedan så har de en ubåt där som man får gå in i...
Jag har ju förut när jag varit yngre varit där men aldrig vågat gå igenom ubåten...
Nog för att det ligger ca 1 km från vatten över huvud taget och att allt är fast svetsat så det går absolut inte att stänga dörrar eller dra i eventuella farliga spakar...
Men i alla fall så har jag aldrig vågat sticka in huvudet i det där trånga utrymmet...
Och fattar inte hur vissa människor kan VÄLJA detta som yrke.. och dessutom vara på djupa vatten... hm..
Får nog ta mig en stunds tankar på det vid ett tillfälle..

Men just denna gången ...
just denna dagen..
kännde jag att... hm.. nog f.. ska jag väl kunna göra det..
gå igenom...
med darrande ben tryckte jag mig igenom första hålet...
där inne stod en trevlig man och ville berätta för mig om ubåten...
men av någon konstig anledning tittade han bara på mig..
jag kände ju att jag ville förklara min uppsyn..
vit i ansiktet .. svetten nästan droppade från mina handflator..
och skräcken lyste väl genom mina ögon..
Jag berättade att jag aldig vågat gå igenom och körde en test...
Han sa bara - du är välkomen tillbaka sen när din cellskräck lagt sig, och så fick jag ett snällt leende.
Sagt och gjort...
när jag kom ut på andra sidan sträckte jag upp mina armar i luften och ropade....
JAG KLARADE DET!!!
men ni anar inte hur mina händer skakade.. hm konsigt det där..

Såg sedan att min äldste son inte hade vågat gå igenom...
Nehej du.. tänkte jag... han ska inte vara lika feg som sin mamma.
Så mycket pedagogiskt och lugnt ... gick jag igenom ..
en gång till...
Det bästa var att jag ju visste hur min son kände...
Sa till honom allt det där som lugnat mig..
och visade att dörrarna satt fast och inte kunde stängas.. för det oroade honom väldigt..
Och när vi tryckte oss igenom första hålet så stod den trevlige mannen där igen och sa..
- jaha.. välkommen tillbaka då... med ett ännu större leende..
Min lille son fick en egen liten presentation av alla ubåtens funktioner..
Men han ville inte stanna så jätte länge..
men den stunden vi var där så kändes det mycket bra..

Tänk vad tanken styr oss...
tänk vad vi kan styra med tanken...

tjing