Gnäll....

Idag vet jag inte vad jag egentligen gjort..

tog mig en tur till jobbet och förklarade läget framöver..

Vet inte hur jag känner inför att inte få jobba något.
det är ju faktiskt ganska skönt att vara någon annanstanns än hemma och slippa tänka så mycket..
Jag vet inte hur jag ska göra... halvtid eller helt sjukskriven...
Men så mycket vet jag att det är ju inga problem och faktiskt testa och orkar jag inte så får jag ta det när det kommer..

I och för sig så pratar jag ju bara om..
ja hur länge är det innan jag inte kan mer.. jag kanske 2- 3 veckor..
men jag får se..
Ska suga på karamellen över helgen och sen se hur jag känner..
Armen är ju inte riktigt 100 ännu ...

Idag är jag ledsen.. mycket ledsen...
Efter besöket på jobbet åkte jag hem satte mig framför tv.en och tittade på.. något...
Rent plöstligt kände jag bara hur mina tårar sakta började rinna ner för mina kinder..
Det började som ett stilla vårregn och slutade i en störtflod...
Och jag kunde inte förmå mig att sluta gråta...
vad jag än tänkte på så blev det bara mer och mer tårar..
Jag ringde min make..
Och vad kunde han egentligen göra..
Jag gråtandes och jätteledsen..
men han försökte så gott han nu kunde via telefonen lugna ner mig och få mig att sluta gråta..
men det gick inte...
så sa han... snälla nina... ring min mamma hon är hemma..
och jag tänkte ... aldrig i livet attjag ska sänka mig ner till den nivån...
att jag skulle be om stöd och hjälp...
men när jag väl hade lagt på luren så tänkte jag...
varför inte..
varför ska jag gömma min smärta och sitta ensam och vara ledsen...
jag ringde hans mamma...
jag behövde inte säga mycket .. hon sa bara.. nina . jag kommer ....
Men jag ville hemmifrån så jag sa att jag kom till henne istället...
sagt och gjort...
sedan var jag hos henne i nästan 3 timmar och grät och pratade och grät och....
sedan kändes det bättre...
sakta men säkert blev jag lugnare och allt lade sig...
Jag känner mig fortfarande svag , trött och orkeslös men det kändes så bra att hon tog sig tiden att sitta och lyssna på mitt gnäll...
Men jag kände det som jag har ett enormt stöd där..

till mig själv säger jag bara:

tack du dumma nina för att du tog dig i kragen och vågade vara liten och ynklig,....
att du vågade inse att du behövde hjälp... att det inte är så svårt att be om hjälp...
man behöver faktiskt inte ta och göra allt själv..
alla säger det till en men det är såååååå svårt att göra det...
Det känns så befriande att jag vågade...
duktiga dig ,, din dumma, envisa kossa...

tjing