Idag var första dagen som jag jobbat efter min operation...
Det var skönt att tillbringa 4 timmar att göra något..
Jag har i stort sätt suttit och vänt papper i 4 timmar..
Men för hoppningsvis ska det leda någonvart framöver..
Har gett mig in i djungeln med alla krav från arbetsmiljöverket...
Ganska kul och se hur mycket det egentligen är som styr på en arbetsplats som min...
Imorgon lär det inte bli något arbete alls..
ONKOLOGDAX...
Imorgon klockan 11 får jag veta när cellgiftshelvetet börjar..
Imorgon får jag veta när min sista normala dag på ett tag börjar..
Jag är LIVRÄDD...
Visst jag ska inte tänka mig det värsta och det gör jag inte..
Men jag har nog aldrig hört någon säga...
- äsch.... det var ju inte så farligt... jag mådde ju prima!!
Visst ska jag inte dra ner mig själv till de låga tankarna att jag kanske kan må riktigt dåligt...
Vet inte hur jag på något sätt i världen ska kunna beskriva mina känslor inför cellgiftsbehandlingen som väntar..
Det går liksom inte..
Det går liksom inte beskriva den rädsla man känner för att de ska spruta in något i mig som gör att mitt immunförsvar försvagas....
Det går inte beskriva hur det känns att veta att jag troligtvis kommer att vara konstant trött de närmaste 5 månaderna...
Det går inte att sätta ord på hur jag känner just nu..
Det går inte att visa hur rädd jag är...
Men visst tänker jag possitivt med..
Nu börjar det snart..
Och ju tidigare det sätter igång ju fortare blir jag färdig...
Idag låg ett sånt där brunt kuvert i min låda igen...
Jaha... tänkte jag..
Då var det dax då..
Onsdagen den 2 april ska jag in och sövas på nytt för att sätta in en port-a-cart...
Där de ska spruta in det..
Hur kommer det bli då...
Ja..
Jag vet ju inte men jag kan ju bara tänka mig hur det kommer att kännas att ha något innanför huden som sticker ut lite under nästan 5 månader...
Tror inte det kommer att kännas speciellt frächt...
Snart kan jag med egna ord beskriva hur det känns...
Och hur jag upplever det...
För snart har jag en egen liten ingång i mig själv ..
Rakt in i mitt innersta...
tjing
2 kommentarer:
Nina ser din oro över porta cathen, skrev just till en på forumet hur det var när jag satte in min. Jag var helt motståndare o kände som du, en grej som sticker ut, ska alla se den och den symboliserade allt ont med denna sjukdom för mig. Jag ville verkligen INTE... Bad om sövning o jag säger jag har inga som helst problem med den, visst den finns där men den varken syns eller känns o jag lovar, jag sövdes kl8 och satt på uppvaket kl 10 o åt frukost igen. Så smidigt det var så oroa dig inte. Vill oxå önska dig ett stort lycka till inför besöket imorgon och jag säger det igen, du e stark o du fixar detta, tänk att du snart e frisk bara du får gå igång snart. (går fortfarande o väntar på klartecken själv) Va nu rädd om dig o låt gubben ta hand om dig hos doktorn imorgon. Skriv när du varit där om du orkar. Kram från Christel
Hej Nina
Jag följer dig på din blogg och tänker mycket på dig i din kamp....
Du ger mig förståelse och hjälp i hur jag kan finnas för Hobba i hans kamp.
Jag känner igen så mycket i det du skriver. Dessa djupa hål man hamnar i och kontrasten mot den tacksamhet man känner för barnen man fått....
Hobba ska in på röntgen idag, så jag håller tummarna för er båda idag.
Lycka till Nina
Kram Annika Forss, Nättraby
Skicka en kommentar