Början på 2019

Det var längesedan jag skrev på denna sidan
Vet egentligen inte varför det liksom har satts ett stopp från min egen sida just för att skriva av sig.
Fick en känsla av att blotta mig
kommentarer om att jag bara skrev tråkiga saker här.
Och visst det gör jag men samtidigt så vill jag ju dela med mig av hur jag egentligen känner.


När man är hos läkaren vill man bara ha ett mirakel.
Man låter bli att fråga de där frågorna som man vill ha svar på eller egentligen inte vill ha svar på.
Har under många år aldrig frågat om storlek eller vad det är för typ av cancer jag har.
Visst jag vet ju var den bor i min kropp men jag vet ju inte något specifikt om den...


Men nu kom den tiden då jag börjar undra och ställde frågan till min läkare.
Hur stort är det egentligen?
Åkte liksom in i en dimma och upplevde det som jag satt i en burk för jag ville ju egentligen inte veta
eller ville jag det....


Cancerskiten sitter på 1/3 av mitt bröstben.
Fattar ni hur mycket det är.....
Jag skrattade som vanligt åt det och sa till min läkare att nääää hä ru... den är bara som en ärta.
Hon tittade frågande på mig och sa det igen... den är bla bla bla.
Jag hörde inte...
Tittade på henne och sa med lugn bestämd stämma.
För mig är den bara av en ärtas storlek.
Läkaren sa... nej den är.... bla bla bla
Spärrade ögonen i henne och sa nu med sammanbitna tänder.
Den är bara som en ärta.....
Då log hon och sa.. ja en lite större variant av ärta.


Har de senaste månaderna haft problem med hård mage och annat.
Nu har jag börjat blöda ur ändtarmen.
Fattar ni oron som växer i en när man torkar sig och ser en stor blöt blodfläck på pappret.


Idag ringde jag och har varit hos läkare. Inga hemmorojder men tydligen någon sorts sår i tarmarna.
Så den 25/1 ska jag göra en rektoskopi.....
Är orolig men ändå inte orolig...


Ja egentligen är det ju inte lönt att oroa sig när man inte vet... bara vänta och se helt enkelt.


"Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns någon lösning på problemet är det meningslöst att oroa sig."


Tjing

Sjukskriven .... varför...

Har haft så ont under några dagar och känner att all ork drivs ur mig...
Varför känner jag så här..
Är det att sanningen kommer ifatt mig och att jag inser att jag behöver ta tuffa beslut om vad jag ska prioritera i framtiden..
Det är inte lätt att lära sig att ta det lugnt när man alltid kör i normalt 110 läge
Och behöva inse att man inte orkar köra så fort längre.


Var kommer känslan av att man inte duger som individ ifrån, bara för att man inte orkar vara glad och sprallig mot alla som vanligt.


Jag vill ju bara vara som vanligt.. men jag måste lära mig själv att jag inte kan det.
Hur intalar man hjärnan att ta det lugnt när den hela tiden vill blicka framåt..
Lär om.


Att lära sig nya rutiner och att lära sig att man har andra förutsättningar att klara saker.


Att inse att man behöver den som bryr sig om en mest vid sin sida hela tiden.
För det skulle få mig att vara lugn och trygg.


Ringde min läkare idag då jag fått förhöjd kroppstemperatur. De sade att de tror att det beror på medicinerna och att jag skulle fortsätta att skriva i min lilla bok om hur jag mår.
Kanske kan vi då se ett mönster och förstå varför jag mår dåligt.


Läkaren sa också att jag kanske ska börja fundera på om jag ska vara mer sjukskriven.
Där kom min hjärna in igen och skrek NEJ....
Men min kropp säger annat...
Snälla du coola ner dig lite..
Kroppen visar allt för att jag ska ta det lite mer lugnt...


Tjing

Att inse och förstå sina gränser

Jag har under några dagar haft väldigt ont i min kropp.

Fick ny omgång x-geva i måndags och det blev tungt för min kropp.

Jag är en fighter men jag inser ganska snabbt att jag inte kommer

att kunna genomföra vissa saker.

En av dessa är min utbildning till Hundförare i försvarsmakten.

Det känns så surt att behöva inse själv att jag inte kommer att kunna

göra detta klart.

Det är bara tre månader kvar, men de är också de tre tuffaste månaderna.

Jag kommer inte klara av att ligga i fält och bo i tält i flera dagar.

Jag kommer inte heller att klara av den fysiska anstängning som det medför.

När jag redan nu med bara en dag i veckan mellan 10-16 har

övningar och ligger sedan i två dar och kurerar min kropp.

Hur ska jag kunna, med flaggan i topp kunna hoppa av detta

utan att känna mig helt misslyckad.

Min hjärna vill men min kropp vill inte.

Jag vill klara av att vara med mina barn och att jobba så länge

jag orkar.

Men det är svårt att få min framåtsträvande själ att inse att min kropp inte orkar.

Har inte bestämt mig än men jag ser var det barkar och jag måste

kanske inse att jag inte kan göra allt jag vill.

Får värdesätta det som går och göra det jag orkar.

Men det känns surt....

Tjing

Leva med obotlig cancer

De flesta jag träffar som får veta min status säger att hoppet finns och att de säkert kommer på ett botemedel.
De flesta jag träffar ser mig som en annan människa när de får höra min historia.
De flesta jag träffar säger till mig att jag ska tänka positivt.
De flesta jag möter har inte fått besked flera gånger i sitt liv om att de behöver ta mediciner som gör en sjuk.
De flesta jag möter lever ett liv i stress och stannar aldrig upp i nuet och luktar på blommorna eller lyssnar till fåglarna.
De flesta jag träffar vet inte känslan av att veta, veta att man inte kommer att finnas här så länge som man tänkt.
De flesta jag känner lever ett liv utan rädsla för att inte hinna med de saker de vill göra.
De flesta vet inte vad det innebär att varje dag veta att man har den där skiten inne i kroppen.
De flesta vet inte vad som döljer sig bakom leendet jag ger för att lätta upp min egen dag.
De flesta jag träffar ser inte smärtan i min själ eller det onda i min kropp.

De flesta vet inte att de har en person som är avundsjuk på att de kan ha framtidsplaner.
De flesta vet jag att de inte är tacksamma för det liv de har fått utan söker hela tiden en lycka som de...
om de bara stannar upp...
har precis framför sig.

Lyckan i att slippa tänka på alla läkarbesök, mediciner, sprutor, undersökningar och så vidare...

Det är ju så sant att den som är sjuk har bara en önskan...
Den som är frisk har många...

Fick idag ett läkarintyg som fick mig att tänka efter.
På det stod det att man i nuläget inte kunde avgöra om jag kan börja jobba full tid igen eller kommer vara i behov av mer sjukskrivning.
Att läsa de raderna fick mig ur balans...

Det är en ständig kamp mellan min hjärna som kan och vill göra allt och min kropp som säger nej.
Kroppen orkar inte..
Och för varje sak jag inte kan göra slår jag ner på mig själv och hoppet om att leva länge än...

Men jag ska inte deppa.. jag ska passa på att leva så länge jag kan.. inte fan tror ni väl att jag tänker ge upp.. aldrig i livet...
Men det är tungt och jag känner mig ensam i min smärta.

Väntar på kallelse till röntgen... har väntat sedan i november men inte fått den än.
Kan ju vara så att de vill att jag ska ta x-gevan några gånger först innan de röntgar för att se att det hjälper.

Lika mycket som jag vill röntga för att ha koll på det .... lika mycket vill jag inte röntga för då kan man leva i sin lilla bubbla och hoppas att allt bara är en mardröm som jag snart vaknar från.

Tjing

Som en snigel

Nu känner jag mig som en snigel
ont i alla leder men jag kämpar på.


Har funderat över detta med tankens kraft igen, och undrar hur man lär sig att leva med tanken att livet inte blir så långt som man först trodde.


När andra planerar att --- när jag blir pensionär-- planerar jag själv att sluta pensionsspara.
Hur ska man veta om hur mycket man kommer hinna med.
Vad ska jag prioritera?


Det är ju givet att jag ska prioritera mina egna känslor och de tankar som kommer hos mig.
Men är det värt att kämpa om ingen annan vill kämpa med en.
Hur länge ska man dra i trådar och försöka förändra när den som står på andra sidan inte vill förstå.


Hur söker man nya utmaningar, hur hittar man lusten att göra det just nu.
Hur ska man göra om man vill söka sig till något annat jobb eller en utbildning.
Måste man stanna upp bara för att man har fått obotlig cancer.
Är det lönt att ens planera för något nytt när man inte kan garantera sin egen hälsa...


Nä så är det ju inte och givetvis ska man ju söka framåt.
Men jag börjar inse att jag inte kan fortsätta söka framåt för där i framtiden vill jag inte vara just nu.


Nu vill jag bara vara här, precis här där jag kan påverka min kropp och röra på mig som alla andra.
Jag vet att jag kommer att få ta mediciner i resten av mitt liv.
Mediciner som kommer ge mig biverkningar som gör att jag inte kan göra allt jag vill.
Hur ska man med tankens kraft kunna styra det??????


Tjing

Vad är det som händer....

Idag ringde min sköterska och sade att de nu fått hem min nya medicin.
Anledningen till att de inte ville byta var att denna inte ska ge så kraftiga biverkningar..

Upp till bevis..
På måndag ska jag ta den för första gången.

Önskar ibland att jag kunde skriva här att livet känns lätt och att jag har svaret på livets gåta..
Men så är det inte.

Inser sakta att jag skulle behöva vara sjukskriven..
bara för att orka med livet..
Hur låter det egentligen..
I mitt huvud kan man inte vara sjukskriven för det.. önskar ibland att den där som sitter i huvudet och pratar kunde vara tyst och att jag lyssnade på min kropp.
Men så gör man inte..
Man liksom springer vidare och hoppas på att man kanske ska lyckas att springa så snabbt att man inte behöver se sina problem igen.

Hade idag ett samtal med en viktig person i mitt liv..
Som mår väldigt dåligt..
Inte för att hon har någon sjukdom utan för att hon är skadad..
Skadad av andra människors elaka sätt att vara.. om man blir bränd och skadad många gånger blir det till slut fula ärr..
Dessa fula ärr försöker man gömma men de syns och de skadar..
Att som henne försöka kravla sig upp ur det svarta hål där hon just nu ligger och sparkar är inte något som hon själv klarar.. hon behöver hjälp.

För mig var det en ära att hon ringde just mig och pratade.
Att hon vågade öppna sig för mig och fick mig att känna mig som en mycket viktig person i hennes liv...
Att hon gav mig förtroendet att få ta del av hennes mörkaste tankar och att vi tillsammans kunde vältra oss i det där svarta hålet och kanske blev det så att vi tillsammans här nere i våra djupa hål...
För en liten stund inte kände oss ensamma i våra tunga känslor.

För mig betyder det mycket att få känna mig som vanligt..
Att personer inte försöker skydda mig från deras egna problem utan gör mig delaktig i deras.

Det får mig att växa...

Tjing

Restad x-geva

Nu har de avbokat mig tre gånger då medicinen inte finns just nu.
X-geva som den heter är slut hos tillverkaren.

Min läkare vill inte att jag tar andra liknande preparat utan vill att vi ska vänta in just denna sort.

Visst det är bra att jag får det bästa men jag vill ju bara komma igång så jag vet hur jag kommer må av medicinen.
Man vill ju som sagt veta lite så man gör ju misstaget och går ut och läser biverkningar.
Det visade sig också att denna medicin är lik en jag fått förut....

Jag minns ju bara hur dåligt jag mådde av den så visst.. jag skrämmer upp mig själv lite.
Nu hoppas jag på att jag ska slippa biverkningar men det är ju som att hoppas på att vinna storvinsten på en trisslott....

Har den sista veckan varit otroligt trött och har börjat få ont i min rygg.
Normalt sett kan man ju tänka att man suttit fel eller legat konstigt när man sover.
Men jag tänker annorlunda....
Innebär detta att min herr cancer har flyttat till fler bostäder i min kropp... ahhhh

Ja ... ja

Jag ska inte måla upp det hemska men vad gör man.
Läste  dock på tabletterna jag tar att artros och ryggont var vanliga biverkningar.

Så nu tror jag på det. :)

Försöker glädjas åt det lilla men det är inte lätt då även min mage ställer till med smärta.
Kan inte äta glurv och annat onyttigt men inte hjälper det på midjemåttet.

Inväntar att de ska ringa mig och säga att min medicin kommit och sen kör vi....
in i dimman.....

Tjing