Snart är det dax för nästa röntgen och jag får som vanligt lite tätare ångest attacker.
Jag klarar av dem och hanterar dem bra
Men efteråt är jag helt slut som människa.
Tror det är svårt för någon som aldrig själv haft en, att förstå hur påverkad man blir i dessa skeden.
Man får ett otroligt tryck över bröstet och det känns som man andas in sirap i sina lungor.
Samtidigt hyperventilerar man och gråter.
Man blir rädd
Mest rädd för att man inte känner igen sig själv.
Man blir en best som pustar och frustar och det spelar knappt någon roll vad de som råkar vara i närheten gör eller tycker.
Man är liksom inne i sin egna värld.
Men oftast så kommer man relativt snabbt tillbaka till verkligheten igen och inser att man faktiskt mår ok.
Men det är tufft och det tar mycket energi.
Känner mig ensam i min sorg fast jag vet innerst inne att jag har många som bryr sig om mig.
Men ibland blir jag trött av att bära mitt tunga bagage själv.
För jag kan ju inte låta någon annan bära det åt mig, inte ens en sekund
Finns de som försöker men jag får snabbt tillbaka bagaget igen.
Tjing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar